I somras skrev jag här om Ron Paul, republikansk presidentkandidat. Det vore dåligt, påstod jag, om denne man blev USA:s nästa president. Dels därför att han är Ron Paul. Dels därför att han är libertarian. Båda dessa ting kan vara goda, men de rimmar illa med rollen som den fria världens ledare.

Ungefär så. Jag tyckte nog att jag fick ihop det ganska bra, kanske lite svag i den argumenterande delen, men åtminstone slagkraftig.

Andra höll inte med. Senast häromdagen fick jag ett argt mejl från en libertarian som mellan sojabiffen och fildelningen surfat in på min hemsida. Sådana har ramlat in i strid ström i månader, alla varianter på samma sak: jag hade levererat ett lågt personangrepp, inga argument, arrogant humbug.

Det stämmer någorlunda. Jag trodde helt enkelt att det inte behövdes något resonemang. Jag menar – Ron Paul i Vita Huset? Vad härnäst? Gudrun Schyman som journalist? Lars Engqvist som ordförande för fria SVT? En finansminister med hästsvans?

Denna reflektion över arga libertarianer, personangrepp och avsaknad av argument ledde mina tankar i riktning mot DN:s kulturskribent Stefan Jonsson.

I ett kryptiskt angrepp på klassiska liberalen Johan Norberg (klassisk liberal är samma sak som libertarian, även om de själva påstår att det finns skillnader) snodde Jonsson (28/11) varenda trick ur min kolumn om Paul och kallade Norberg för löjlig, framställde honom som profet för någon flummig religion, petade in ordet delirium och satte sedan punkt.

Personangrepp? Jepp.

Argument? Nix.

Arrogant humbug? Jajamen.

Lika goda kålsupare, alltså, jag och Stefan Jons son? Nå, jag tycker ändå inte det. Jonsson har fått två saker om bakfoten.

Norberg aspirerar inte på att styra landet. Att blanda ihop rollerna som politisk teoretiker och praktiker är att på djupet missförstå bägge. Ron Paul gör just detta, och hur i hela friden pratar man om behovet av gatubelysning vid skolparkeringen med en man som svarar med ett Ayn Rand-citat?

Norberg diskuterar och argumenterar som en idealist och är trogen den rollen. Han missförstår inte ett smack. Därför går det att snacka politik med honom.

För det andra, Johan Norberg har ägnat en hel karriär åt att försöka belägga sina teser. Det enda jag läst av Norberg som inte är sprängfyllt med falsifierbara påståenden är när han försökt mejsla ut sina begrepp – som goda teoretiker bör.

Jonsson säger att Norberg inte bemöter motståndarnas argument. Faktum är att Norberg gör detta så ofta och noggrant att det är mitt grundargument mot honom: att empiri trots allt är sekundärt.

Jag vill nämligen inte missförstås. Libertarianismen är vad vänstern var för 30 år sedan: högerns huvudfiende. Den lockar stjärnögda naivister (som mejlar mig och är arga) och knivskarpa ideologer (som Norberg) och utgör en formidabel motståndare till konservatismen. De inser demokratins värde, vilket skiljer ut dem från Ville, Valle och Viktor.

Bristen, och den raserar hela bygget, är att de inte ser dygdernas betydelse – som typiskt nog inte går att mäta. Det hade Jonsson kunnat klaga på, men den invändningen kanske han inte delar med mig.

För övrigt var han klockren: arrogant, låg och utan innehåll.

OBS att RPM bytt e-postadress. Den nya är: rolandpm@gmail.com

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof, bosatt i Austin, Texas.