Kortsiktiga politiska manipulationer av svensk samhällsekonomi under 1970- och 80-talen ledde till en allvarlig ekonomisk och statsfinansiell kris i början av 1990-talet. Men det politiska systemet och viktiga samhällsaktörer förmådde i det läget att förstå problemens djup och uppvisade styrka nog att ta itu med dem.
Under 1990-talet kom sålunda riksdagspartier, vilka tillsammans representerade över 90 procent av väljarkåren (med Vänsterpartiet i återkommande självexkludering), att ena sig om några genomgripande reformer för att få långsiktig stabilitet i svensk ekonomi och förutsägbarhet i de statsfinansiella åtagandena.
Det gamla pensionssystemet, uppbyggt som ett pyramidspel som skulle ha kraschat någon gång runt 2015, byttes 1994 ut mot ett till huvuddelen avgiftsbaserat och till en mindre del fonderat system. De allmänna pensionsfonderna, AP-fonderna, blev självständiga buffertfonder och befriades från sina tidigare industri- och regionalpolitiska uppdrag.
En stramare budgetprocess började användas från mitten av 90-talet, och ett finanspolitiskt ramverk infördes 1997 med mål om överskott i det finansiella sparandet och ett tak för statens årliga utgifter. Riksbanken blev 1999 en oberoende myndighet och spärrar infördes mot dagspolitiska interventioner.
Parallellt med dessa politiska reformer ingick 1997 arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna inom industrin ett samarbetsavtal för att bättre främja industriell konkurrenskraft och lönsamhet samt god löneutveckling och goda villkor för de anställda. Detta samarbetsavtal kom att lägga grunden för en bra utveckling inom industrisektorn och reallönehöjningar för industriarbetare och blev normerande för lönebildningen inom andra sektorer.
Sammantaget har dessa förändringar spelat en viktig roll för Sveriges goda utveckling det senaste decenniet och för att folkhushållet har kunnat rida spärr mot kriserna under 2000-talet.
Det paradoxala idag är att några av de aktörer som visade att de kunde enas om att vidta dessa åtgärder i kristid, inte har dragit sig för att torpedera hållbarheten i dem.
Tydligaste avsteget är att socialdemokratin är beredd att samregera med det vänsterparti som fortfarande vill avskaffa riksbankens självständighet och stramheten i budgetprocessen. Med olika utspel undergräver ministrarna i finansdepartementet AP-fondernas självständighet. Såväl nuvarande regering som de tidigare har inte dragit sig för att manipulera utgiftstaket.
Det politiska minnet är kort och förståelsen för förändringarna under 1990-talet är idag svag. Det korta minnet leder till otålighet. Till exempel är det pensionssystem som till fullo började fungera för nio år sedan konstruerat för en tidshorisont på över fyrtio år. Att när en femtedel av den tiden har gått börja tala om att ändra i systemet, tyder i bästa fall på att man inte tänker i längre perspektiv. Det är värt att erinra sig att det var politikens korta minne och förlust av perspektiv som gav Sverige 20 år av eftersläpning med påföljande kris just i början av 1990-talet.
Thomas Gür är företagare och fri skribent: thomasgur@hotmail.com
