STRASBOURG Kanske går det fort att vänja sig. Men när industriutskottet röstar ner vad som kallas tillägg 138 i telekompaketet, förslaget att kunna stänga av folk från internet utan rättssäker prövning, så sitter jag och äter stekt färsk gåslever vid Place de la Cathédrale. Faktiskt. Med ett glas sött vitt vin till. Det är några rutinerade politiska tjänstemän som bjuder, och samtalet är både trevligt och lärorikt.
Sä llskapet vid bordet har svårt att förstå uppståndelsen i Sverige. De menar att debatten varit överdriven, och att de bloggdrivna kampanjerna för att övertala enskilda parlamentsledamöter att rösta emot har spelat marginell roll.
Alla medlemsländer har sina egna debatter. Möjligen beror det på den svenska traditionen av offentlighetskultur att just internetfrågor blivit så viktiga hos oss. Trots att exempelvis möjligheten att få sin sjukvård i andra EU-länder, som också behandlas denna session, rimligen är minst lika relevant i Sverige. Patientdirektivet kommer troligen att förbättra våra liv avsevärt. Men annat skymmer.
På plats slås man å andra sidan av intrycket att folk här nere nästan alltid tycker att hemmaopinionen är inriktad på ”fel” sak. Det känns som att det finns ett visst samförstånd om att det som medborgarna irriterar sig på, som snus, gurkor och internet, antingen är ickefrågor eller i vilket fall ointressanta att åtgärda.
Ta bara det här med pengar. De som är inne i systemet är väl medvetna om att det är obscena belopp som omsätts – men rycker mest på axlarna. På eftermiddagen lyssnar jag på Michael Shackleton, som jobbat för EU-parlamentet i mer än ett kvarts sekel. Han förfogar över en budget på omkring 10 miljoner euro för sin webb-tv med sändningar från och kring parlamentet. Ett ofattbart belopp som läggs på något som etablerade medier har ratat att sända. Han skrattar. Och det är klart – mot bakgrund av jordbrukssubventionerna eller något liknande är det ju att betrakta som växelmynt.
Det finns gott om pengar på alla nivåer. Att parlamentsledamöterna blir rundligt belönade för sitt slit är väl känt. Men som Expressen berättade igår är det värre än man har trott.
EU-parlamentarikerna har utöver den reguljära pensionen en fond för frivilligt pensionssparande. Där har de kunnat stoppa in pengar ur den egna lönen och de egna ersättningarna. Varje insatt slant har sedan belönats ytterligare av det generösa EU-systemet, med motsvarande belopp ur skattebetalarnas fickor.
Låter det galet? Det är inte det värsta. Fonden har gått med brakförlust, bland annat därför att en hel del pengar försvunnit genom svindlaren Bernie Maddoffs förvaltning. Idag röstar EU-parlamentet om man, hör och häpna, ska ersätta de pengar som parlamentarikerna och fonden spekulerat bort. Totalt omkring 1,3 miljarder kronor.
Det är inte så konstigt att medborgarna hellre vill diskutera den saken än annat.
På de informationsträffar jag besöker här i Strasbourg hör jag inget nämnas om pensionerna. Kanske går det snabbt att vänja sig.
