Socialdemokraterna och miljöpartiet är överens. Om att hålla presskonferenser ihop, det vill säga.

Ungefär så måste man uttolka gårdagens presenterade satsning om tio miljarder kronor på ”utbildning för arbete”. För några besked om varifrån de tio miljarderna skulle hämtas ville varken social­demokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros eller miljöpartiets Mikaela ­Valtersson ge vid presskonferensen i går.

Det lämnar en del utrymme för tolkning. För väljarna förstås, men också för respektive part i ”överenskommelsen”, vilket antyder en ganska skakig överenskommelse. Det är lätt att vara enig om satsningar när pengarna är tänkta och fiktiva.

Det är dessutom ännu lättare att vara enig, när ena parten i en tänkt vänsterregering inte ens får vara med på presskonferensen – och än mindre i samtalen. För vänsterpartiet lyste med sin frånvaro i går, vilket Thomas Östros förklarade med att Ohly inte gjort klart huruvida han och partiet kan ställa upp på ”sådant som överskottsmål och en självständig riksbank”.

Under de sista veckorna har såväl Östros som Mona Sahlin återkommit gång på gång till vänsterpartiet och överskotts­målet. Nästan så ofta att man börjar undra vad det är de försöker överrösta.

Visst är strama budgettyglar viktigt, men när det gäller gårdagens paket är det faktiskt svårt att förstå varför v prompt skulle hållas utanför. Den största kakbiten i satsningen bestod trots allt av arbetsmarknadsutbildningar – ett välkänt s-recept mot det mesta, som vänstern aldrig brukar ha ­något att invända mot. Tanken att Lars Ohly skulle ha rest näsvisa frågor kring huruvida de tio miljarderna möjligen ska skakas fram genom skatte­höjningar verkar inte heller särskilt trolig.

Det är alltså uppenbart att s och mp vill pressa vänsterpartiet till undergiven ­lydnad. Och det verkar inte vara bara för att man vill värna utgiftstak och överskottsmål, utan också ”bara för att”.

Som ett slags pennalistisk invigningsrit. Vill v vara med ska de först ner på knä.

Lars Ohly verkar i viss mån ha fattat budskapet från kollegerna. På något annat sätt går det inte att tolka hans dånande tystnad i dessa dagar av finanskris. När i princip alla andra på vänsterkanten unisont för­klarat den ekonomiska oron med kapitalism och girighet har Ohly inte sagt ett knäpp. Den strategin lär inte vara självvald.

Alla vänsterpartister är emellertid inte lika ­benägna att tystna och knäfalla.

”Skitsnack” och ”svepskäl”, sade Rossana Dinamarca, vänsterns talesperson i utbildningsfrågor, irriterat om Östros och Valterssons förklaringar till utfrysningen av vänstern.

Stämningen är sådär i den rödgröna röran.