Påven bevisar varför han inte ska lagstifta

Religionerna har alltid satt upp levnadsregler för människan. Därför kommer de alltid att befinna sig i maktkamp med den sekulära demokratiska staten, som även den har för vana att stifta lagar. I demokratierna har staten separerats från kyrkan. Detta eliminerar förstås inte de religiösa påbudens tyngd, men så länge de inte frontalkrockar med rättsstatens principer fungerar samlevnaden hyfsat och kröns av religionsfriheten.

Påve Benedictus XVI har lyckats skapa flera rubriker på sistone. Låt oss ta religionsfriheten i hand och gå igenom dem.

Påven släppte alltså in biskop Richard Williamson i gemenskapen, trots dennes förintelseförnekande. Det är motbjudande, men det är i allt väsentligt inte vår ensak vad den katolska kyrkan förlåter och inte. Och än viktigare – det fråntar inte oss rätten att ändå tycka gräsligt illa om Williamson.

På samma torra sätt kan man förhålla sig till fallet med den nioåriga brasilianska flicka som hade våldtagits och som av akutskäl tvingades genomgå abort, varpå hon exkommunicerades.

För mig, som inte är religiös, är förfarandet ett skriande bevis på vikten av att hålla religionen borta från lagstiftningen. Men det är däremot inte min sak att bestämma vad religionerna ska anse syndigt eller vad de ska tro om hur synder påverkar ett eventuellt liv efter detta. Jag kan dock konstatera att ovan nämnda fall knappast är några strålande pr-insatser samt trösta mig med att Brasiliens lagar placerar skulden på rätt axlar.

Så var det då påvens uttalanden om kondomer inför det pågående besöket i Afrika, då han sade att kondomer ”förvärrar” aidsproblemet. Här är vi inte ens i närheten av lagstiftning, vilket gör religionens makt större. I de privata sfärerna, där staten helst inte detaljstyr, har religionerna sitt övertag – ibland på gott, ibland på ont. Detta övertag är mindre i stater med en stark sekulär tradition. Således kan de flesta italienare köpa kondomer och ändå se sig som goda katoliker. Vatikanens envishet i preventivmedelsfrågan gör skada även där, men skadan balanseras av ett annat, publikt rättsmedvetande.

V ad blir då resultatet när denna hållning inskärps på visit i länder som härjas av aids och saknar samma tradition avseende stat och kyrka? Jo, påvens agerande blir direkt ansvarslöst. När jag så läser att påven i onsdags uppmanade Kameruns biskopar att ”värna den traditionella afrikanska familjen från modernitetens och sekulariseringens faror”, ja då ser jag att det är hög tid för ett kraftigt motryck i dragkampen om vad som ska vara religionens domvärjo.

Förra året skrev 60 katolska grupper till påven och bad honom omvärdera inställningen till preventivmedel. Detta är katolikerna som ska ha vårt stöd.