Att journalistparet till synes utan tvekan kunde övergå till att vara politiskt tillsatta tjänstemän ansågs vara ett problem för redaktionerna.
Och självklart är det ett problem. Men inte av de givna anledningarna.
Sedan jag avslutade min anställning på SVT har jag haft tid att fundera över vilket företagets huvudbry egentligen är. Och jag tror inte att det handlar om de anställdas politiska böjelser.

För några år sedan arbetade jag på ett av branschens mest utskällda företag, Strix television. Strix har fått löpa gatlopp i medierna, inte bara för att bolaget skapade dokusåpaindustrin, utan också för att det har ansetts utnyttja projektanställda och praktikanter.

Men jag har en annan bild av det företaget.
Samtidigt som jag jobbade på Strix fanns där till exempel en ung tjej, Madelene, som var produktionsassistent. Det är en titel som kan betyda vad som helst, och normalt också gör det. Prod-assen bokar hyrbilar, håller i stativ, köper sushi åt teamet, håller reda på kvitton och är allmän springschas. Långt ner i hierarkin, alltså.
Det var sju år sedan. I dag är Madelene försäljningschef på Strix. Ansvarig till exempel för försäljning till Tyskland, Frankrike, Sydafrika, Kanada, Australien och Storbritannien.

En invandrare från Balkan, som jag sorgligt nog har glömt namnet på, var städare på Strix. Men eftersom det visade sig att han var duktig på datorer, blev han strax ansvarig för viss teknikhantering i den tämligen stora och komplicerade dokusåpaproduktionen Baren. En städare.

Under mina år inom public service, på såväl SVT som SR, har jag sett ett enda stjärnskott. Tv-producenten Karin af Klintberg upphöjdes, blott trettio år gammal, till genrechef för faktaprogrammen. I intervjuer utstrålade hon självförtroende och förändringsvilja. Men efter bara månader avsade hon sig chefsjobbet, desillusionerad av en opåverkbar byråkrati, och återgick till producentskapet.

I övrigt kan jag inte påminna mig att jag sett någon göra karriär. Ingen av de duktiga unga kvinnor som slavar med nyhetsinslagen, med exakt samma otrygga projektanställningar och vikariat som i den kommersiella delen av branschen, kommer uppåt. Och garanterat ingen i den armé av invandrare som sköter städningen har släppts in i produktionen.

Inom public service-företagen råder en närmast patologisk ovilja till förändring, som ingen Timbrorekrytering till kulturdepartementet någonsin skulle kunna rå på.

Detta är ett större problem för public service än att chefen för nyhetsredaktionen på SVT, Jan Axelsson, tidigare har jobbat som pressekreterare åt Stig Malm, eller att programchefen för P 1, Cecilia Bodström, är syster till förre justitieministern. Häri ligger också förklaringen till hur paret Unsgaard så enkelt kunde finna sig i sina nya roller. De har bara bytt från en byråkrati till en annan.