Patientmakt är det vaccin som kan rädda sjukvården från detaljstyrning, byråkrati och väntetider.
Sverige kommer på fjärde plats i sjukvårdsjämförelsen Euro Health Consumer Index för 2006. I kategorin ”resultat” blir det idel toppbetyg. De svenskar som drabbas av allvarliga problem som hjärtinfarkt, bröstcancer eller ändtarmscancer kan trösta sig med att de kan få vård av europeisk toppkvalitet. Men trots att vårdresultaten får höga poäng hamnar svensk sjukvård utanför EM-prispallen i totalsammandraget. Frankrike, Tyskland och Holland kommer före.
Orsaken är att Sverige gör bedrövligt ifrån sig i delgrenen tillgänglighet. Här får Frankrike och Tyskland 15 poäng av
15 möjliga, medan Sverige får mindre än hälften och placerar sig bland de sista i fältet.
När himlens portar till sist slås upp blir man behandlad efter konstens alla regler, men patienterna löper stor risk att bli liggande utanför portarna länge.
Nationalekonomen Magnus Henrekson skriver i Neo (5/2006) om sin svärmor, som fick samtidigt besked om att hon
behövde hörapparat och att det var tre års väntetid på hörapparater i landstinget. I dag, tre år senare, är hon död. Om inte familjen hade gått till privatklinik och köpt en hörapparat för egna sparpengar är det oklart om hon alls hunnit få någon. Väldigt många familjer har samma sorts historier att berätta.
Men tillgängligheten brister inte bara i det stora och livsavgörande utan också i det mer vardagliga: att få ett recept, att få en remiss, att få ett lugnande besked.
Är det fler läkare och mer resurser som behövs? Inte om man får tro överläkare Christer Enkvist och professor Lars Werkö i DN i veckan (24/10). De konstaterar att antalet läkare har ökat snabbt, att det finns mer än 50 procent fler i dag än 1980, men att antalet besök i öppenvården ändå minskar. Många läkare gör annat än behandlar sjuka: ”Det tog lång tid att inrätta en reumatologisk klinik på Sahlgrenska sjukhuset. När den nu har blivit verklighet är 23 reumatologer anställda, varav 3 har direkt patientansvar. Vad de övriga gör är oklart, men många bedriver sannolikt vetenskapligt arbete.”
Rätt många läkare tycks hellre vilja forska än behandla. Men framför allt gör landstingens centralism, byråkrati och kontrollbehov att oändligt mycket läkartid går åt till sammanträden och dokumentation i stället för möten med patienter. Budgetstyrning gör att de sjuka blir kostnadsposter i stället för intäktskällor.
Enkvist och Werkö är inte ensamma om att rikta blicken mot tiden före den 1 januari 1970, då den s k sjukronorsreformen genomfördes. Den gjorde läkarna till löntagare och lät politikerna koppla greppet om vården; dessförinnan fick läkaren lön efter hur många patienter hon behandlade och hur mycket hon tog betalt. Då kunde det ses som illojalt att ”stjäla” sina kollegers patienter; i dag innebär patientstöld inte att lön försvinner utan att kostnader tas någon annanstans.
Det finns ingen väg tillbaka till just det läge som rådde för 35 år sedan. Men det är solklart att socialminister Göran Hägglund bör göra allt han kan för att vården ska ha fokus på patienterna. Främjande av privata alternativ, etableringsfrihet för läkare och andra vårdprofessioner, fler självständiga mindre enheter inom det offentliga, system där patienten blir bärare av resurserna och själv väljer vårdgivare är några viktiga åtgärder. Och även om Enkvist och Werkö inte tycker att resursfrågan är det mest centrala är det angeläget att hitta fler bra sätt på vilka privata pengar kan stärka vårdsektorn.
I P1 Morgon i fredags sade Göran Hägglund att han vill ”onödiggöra” privata sjukvårdsförsäkringar. Rätt men fel. Klart att den offentligfinansierade vården ska vara snabb och bra, men varför inte bejaka att denna viktiga tjänstesektor tillförs nya privata resurser?
Det viktigaste som de många nya borgerliga landstingsråden runt om i Sverige kan göra är helt enkelt att minska sin egen makt.
Senaste numret av Dagens Medicin (43/2006) har påpassligt en temadel om att jobba privat, och en sak går igen i vittnesbörden om skillnaden mellan offentlig och enskild drift: patientperspektivet. Privatvård står och faller med att patienterna är nöjda. ”Privata sjukhus är väldigt patientcentrerade”,
säger anestesiläkaren Caroline Hällsjö Sander på S:t Göran. ”Inom det privata belönas patientarbetet mer än annan sysselsättning”, säger distriktsläkaren Tedros Amanuel i på Märsta Närvård. Nu ”kan jag ägna mer tid åt det jag är utbildad för, nämligen att träffa patienterna”, konstaterar Kurt Vetterskog, som nyligen har tagit över Vivalla vårdcentral från Örebrolandstinget tillsammans med två kolleger.
Under det första året med privatdrift har antalet läkarbesök på Vivalla ökat med 18 procent. Beslutsvägarna är korta och incitamenten rätt. Kurt Vetterskog arbetar fler timmar i veckan, men han gläds åt sin nyvunna frihet. Hans glädje är patienternas glädje.
