Mel Gibsons film om Jesu lidande och död, The Passion of the Christ, har orsakat rabalder i USA. Gibson anklagas för lite av varje. Men i grunden handlar det nog mest om att han är en konservativ katolik som har använt sin egen privatförmögenhet för att göra en film om sin tro. Kulturradikaler av alla de slag reser ragg. Till råga på allt ser filmen ut att bli en kassasuccé.
Det dröjer ett tag innan vi får tillfälle att döma själva. Passionsfilmen har Sverigepremiär först den 2 april. Men på Expressens ledarsida (26/2) befarar Ann-Charlotte Marteus redan att den kommer att ”underblåsa den fördomsfulla, patriarkala konservatism som George Bush fikar efter”. Det kommer mera gny från det hållet, var så säker.
Jag har inte sett filmen. Men det finns nog ingen anledning att betvivla uppgifterna om att den är osedvanligt våldsam. Påfrestande, säger en del av filmens vänner. Osmaklig och anstötlig, anser dess belackare.
En del av de aggressiva recensionerna utmanar löjet. Som när Jami Bernard i New York Daily
News (24/2) dömde ut The Passion som ”ett tortyrkompendium som skulle kunna skrämma stamgästerna på en sadomasochistisk klubb”. Samma Bernard ansåg att Gladiator var en av årets bästa filmer 2000. Våld i underhållande syfte är tydligen helt i sin ordning. Att visa upp Kristi blod, för oss utgjutet, på ett sätt som kan väcka insikt om lidandets realiteter, anses däremot opassande.
