En tidning ringde och ställde frågan ”vad betyder påsken för dig”? Jag svarade ”Jesu död och Jesu uppståndelse”, och tystnaden ekade i telefonluren. ”Hallå, är du där?”, frågade jag. Den unge reportern svarade: ”Ja, jo, men – kan du ta om det där”.
Jag hade svarat ”fel”. Det var inte den typen av enkätsvar han ville ha, eller förväntade sig. Rätt svar hade hellre varit: ”Jag ska byta däck på bilen” eller ” Shoppa på Ikea”. Inte ”Jesu död och uppståndelse”. För tungt. För jobbigt. För konstigt.
Samtidigt måste jag tillstå, att jag ofta blir glatt överraskad av att påsken trots allt behandlas tämligen seriöst på sina håll i medierna. Med tacksamhet kan man även notera att påsken i jämförelse med julen är mycket lite kommersialiserad. Man kan till och med ana ett slags kvardröjande tystnad och stillhet över påsken.
Men ändå känner jag ett slags vemod inför den unge reporterns absoluta främlingskap när jag med några få ord påminde om varför vi firar påsk, egentligen. Och sedan blir jag irriterad: Är det han eller jag som är ”konstig”?
Mitt svar är givet.
Om jag som fotbollsentusiast går på match varje vecka, om jag ibland reser till andra städer och andra länder för att titta på fotboll, om jag då jublar och sträcker händerna mot skyn för att ”vi” har gjort mål, om jag känner sorg för att vi till slut ändå förlorade denna match – då räknas det som fullt ”normalt”. Men om jag går i kyrkan en timme i veckan, om jag ibland reser till kyrkor och kloster i andra städer och länder, om jag där stillsamt lyfter mina händer en aning i tillbedjan – då räknas det av många som ”onormalt”, överspänt och kokobello.
Konstigt, tycker jag. För som fotbollsentusiast och troende kristen gör jag bägge delar.
Det ena behöver inte utesluta det andra. Det heliga och det vardagliga hänger ofta samman. Man är inte ”helig” när man går i kyrkan och ”ohelig” när man kör in på verkstan för att byta däck. Allt är ett, allt hänger samman. Det är ok att be en bön medan grabbarna byter däck, och det är ibland helt okej att tänka på däckbyte medan prästen/predikanten predikar.
Jag vill inte leva i en teokrati, ett samhälle där religionen har makten. Sådana experiment har otäckt ofta medfört en grym intolerans som för tankarna till ateistiska läror som kommunism och nazism. Men jag skulle bra gärna vilja leva på en plats där människorna mera präglas av andlig nyfikenhet och vetgirighet än av andlig okunskap och likgiltighet. Där till exempel ”påsk” inte enbart för tankarna till vallfärdsresor till diverse shopping-tempel.
Människan längtar efter ett bättre liv. Just nu befinner sig den ”moderna människan” i ett tillstånd där hon – som alltid – famlar efter detta, men allt som oftast hamnar hon i konsumism.
Hon söker sin lycka i en ny spis, en ny platt-tv. När hon tillfredsställt detta behov, blir hon omedelbart åter otillfredsställd. Varför? Därför att hon stannar på ytan, söker sig inte ner och in mot sina djupt liggande andliga behov.
Påsken är en utmärkt tid för att bryta den andliga letargin.
Göran Skytte är författare och fri skribent.
goran.skytte@telia.com
