När Mona Sahlin efter valförlusten 2006 skulle limma ihop skärvorna av sitt parti, satsade hon på ett brobygge mellan medelklass och miljonprogram, en blandning av lika delar Pride och praktikplatser.

Det hela föll på att de förstnämnda, i den mån de röstade rödgrönt, föredrog Miljöpartiet framför Socialdemokraterna, medan de senare inte i tillräckligt hög grad röstade alls.

När Håkan Juholt nu efter valförlusten 2010 tar sig an samma uppdrag, är det med partiets traditionella väljare i åtanke.

Häri, snarare än i graden av ansiktsbehåring, ligger den verkliga skillnaden mellan de två S-ledarna.

Under sitt sommartal i söndags ägnade Juholt betydande tid åt att frammana socialdemokratin i fysisk skepnad.

På ett podium i en parklek stod han, likt arbetarledarna på historieböckernas svartvita fotografier, och hyllade sitt platsval som en symbol för den tid då vi ”investerade i varandra”, och ”var medborgare i ett samhälle snarare än kunder på en marknad”.

Nostalgiskt, på gränsen till internt? Onekligen. Men det är samtidigt tydligt att partigängarna känner sig mer hemma i Juholts parklek än på Sahlins förortstorg.

På senare tid har politiska tänkare i Storbritannien börjat tala om Blue Labour, en tydligt vänstervriden men samtidigt värdekonservativ form av socialdemokrati.

Dess förespråkare anser att vänstern har försvagat sig själv genom att bli en intresseförening för bidragstagare, och genom att dalta med både brottslingar och borgarbrackor.

Ett typiskt Blue Labour-manus torde därmed innehålla högre skatter för ’’dem som har råd’’, och i övrigt fokusera på män i blåställ snarare än på kvinnor i slöja.

Det är, som av en händelse, nästan exakt vad som skett med socialdemokratin under Håkan Juholt.

Den mediala klassen må hånskratta, men Juholt har under de gångna månaderna cementerat sin ställning i partitoppen.

Till skillnad från Sahlin har han stöd nog att överleva en eventuell valförlust 2014, och därefter kan det kan bli svårare för Alliansen att vinna ytterligare ett val.

Håkan Juholt och hans nygamla socialdemokrati har råd att vänta.