Man vet inte helt varför, men när redaktionen för P1:s Sommar toppade pratar- laget med politiker föll valet på Eskil Erlandsson och Stefan Löfven. Igår var det Löfvens tur att läsa upp sitt manus. Som jag önskade politiska inlägg och reflektioner som kunde ge en hint om vad som kommer när sommar-dvalan upphör. Besvikelse. Men det var åtminstone ett småtrevligt program att lyssna på under paltkoman efter lunchen.

Det slår mig att just det småtrevliga är politikens nya svarta. Och Löfven stärker den tesen när han i sitt prat framhåller du-reformen som en avgörande händelse i modern svensk tid. Få menar väl på allvar att du-reformen var något annat än rätt ord i rättan tid.

De gamla strukturerna med idel etikettering och titulatur hade överlevt sig själva. Men var det inte snarare en naturlig utveckling än en faktisk reform?

I sommarprogrammet skulle Löfven berätta varför han tog uppdraget som partiordförande. Istället för att beskriva vad han vill uträtta genom sitt ordförandeskap och göra med socialdemokratin förklarade han att ordförandeansvaret var något han måste axla. Någon måste göra det och när partiet kallar ställer man upp.

All respekt för att man kan tycka så. Men själva axlandet måste bäras av en politisk ryggrad.

En socialdemokrati snart inne på sitt sjunde oppositionsår borde ha erfarenhet nog att opponera och opinionsbilda. Men det tar inte helt fart. Borgerligheten mår inte bra om oppositionen är för lam och sällan hettar det till i centrala frågor. Dessutom spelar idé- och politikutveckling i socialdemokratin roll för var skiljelinjerna kommer att gå i svensk politik.

Efter kräftskivan på Harpsund väntar budgetbesked. Anders Borgs budskap på den så kallade sommarfikan med regeringen i veckan var att man fortsätter som förr, Sverige klarar sig bra, finansministern ännu bättre, men den internationella oron är inte att leka med. Därför sitter alla still i båten med händerna i knät.

I såväl S som regeringspartiernas fall borde det vara fullt möjligt att formulera idéer och politik som snarare beskriver vart man vill än hur det är. Men man famlar mest. Skyller på omständigheter som nya ledningar, inlyssnanden och på bångstyrigt underlag i Riksdagen.

Samtidigt är Sveriges skattetryck bland de högsta i världen, trots rejäla jobbskattesänkningar. Rörligheten på arbetsmarknaden är trög och arbetsförmedlingen klarar inte sitt uppdrag. Valfrihetspolitiken verkar ha gått i stå och inspektioner tillsätts i parti och minut. Tågen går nära nog aldrig i tid. Miljonärer får barnbidrag medan ensamstående föräldrar sliter för att klara ekonomin. Det finns att göra. Låt höstterminen börja!