När jag var ung och läste svåra böcker fick jag ofta gliringar från människor omkring mig. Det blev värre när jag började på universitet. Sammanfattningsvis var jag värdelös på att byta förgasare och sålde mitt sunda förnuft för esoterisk svindel – även om glåporden nog inte formulerades på det viset.
Det kvittade mig. Dels var jag motståndskraftig för kritik mot mina åsikter och livsval, dels uppfattade jag underströmmarna av osäkerhet och respekt. Jag såg också när jag doktorerade att mina kolleger – som oftast inte kom från en släkt av grovarbetare, sjömän och servitriser – aldrig tycktes fästa någon vikt vid min bakgrund. Motståndet till klassresor kommer från dem som står kvar på perrongen.
Jag tänkte på det när någon i förra veckan undrade om Håkan Juholts utbildning. Hans högsta utbildning är tvåårig social linje. Intrycket var att frågan provocerade honom: partiet bärs av idéer och värderingar “och det är dom jag ska företräda, inte någon akademisk examen”.
När Göran Persson blev partiledare bröt S med traditionen att ordföranden till sin erfarenhet bör räkna en akademisk examen. Efter Sahlin och Juholt etableras nu motsatsen.
Det säger givetvis inte ett smack om Persson, Sahlin eller Juholt – de ger intryck av att vara både bildade och intellektuellt sorterade i lika hög grad som din genomsnittlige doktor i filosofi. Men säger det något om politiken?
Varför fanns inte god utbildning med som åtminstone ett önskemål i kravspecifikationen? Ännu konstigare blir det med tanke på att S mycket energiskt i decennier drivit principen att alla bör slussas genom systemet åtminstone tills de kommer ut på andra sidan högskolan.
Det tycks finnas en åsikt om att högre studier är viktiga. Varför?
Ett svar är att vi lär oss saker, men låt mig ge ett annat. Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.
Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?
Att gå in i ett politiskt ungdomsförbund och låta partiet ersätta universitetet är att välja motsatsen till en sådan miljö. Återigen, det säger inget om Juholt. Men om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.
Akademiker är inte smartare än icke-akademiker. Det finns andra vägar till teoretisk kunskap. Men allt annat lika ökar högre studier vår förmåga att granska det vi tror är sant. Borde inte det vara en karriärfördel inom politiken?
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro Medieinstitut. rolandpm@gmail.com
