Socialdemokratins väg tillbaka och framåt. Det är rubriken på s-tidskriften Tidens ledare (3/08). Förnyelse förnöjer, men när jag läser ledaren slås jag av att socialdemokratins väg framåt mot valet 2010 leder tillbaka i tiden. S vill gå mindre i Perssongrått och istället vill man med Sahlin gå mot rött.

Socialdemokratin glömde att gå i opposition mot sig själv. Det är dags att återuppväcka kritiken mot kapitalismen. Det är två slutsatser i partiets valanalys efter förlusten i riksdagsvalet 2006, men det är också en blåkopia av partiets utveckling under det som jag brukar kalla det långa sjuttiotalet. Det är mer än bara en symbolhändelse att Sahlin tillsatt en så kallad ny låginkomstutredning för att ta reda på hur ruttet det är i landet.

Med Olof Palme som härförare skedde en snabb radikalisering av socialdemokratin i slutet av 1960-talet. Partiet gick i opposition mot sig själv med kritiken av kapitalismen som bärande inslag.

När Palme valdes till partiordförande 1969 formade sig kongressen till en orgie i jämlikhet och utmynnade i ett program präglat av revolutionär reformism. Med blev som besatt av klyftor. Likhet var målet – och inte minst lönebildning och skattepolitik var medel. Resultatet blev en utjämningschock och BidragsSverige.

Den statliga låginkomstutredningen under ledning av en av Palmes politiska kompisar inledde sitt arbete 1965. Den kom sedan att spela en avgörande roll för att skapa bilden av Sverige som ett dåligt land. Trots att svenskarna aldrig hade haft det bättre var det värre än någonsin.

Låginkomstutredarna blev mediehjältar med budskapet om att det var tungt på jobbet, att den psykiska ohälsan bredde ut sig och att klassklyftorna var avgrundsdjupa. I själva verket valde utredarna på egen hand den sämsta av världar.

Kritiken av kapitalismen var så hård att slutsatsen blev att problemen bara kunde lösas genom dess avskaffande. Så blev det inte, men däremot inleddes en socialistisk offensiv som gjorde Sverige till ett annat land. Politiken tog av till vänster. Guldåren ersattes av kattguld.

Det är alltså med viss bävan som jag ser fram emot att Arbetarrörelsens ekonomiska råd i morgon ska presentera den första delen av den nya låginkomstutredningen. Räkna med att det blir eländesbeskrivningar och närskådande av klyftor med en ilsket frustande Mona Sahlin i täten.

Hur var det då på den tiden som socialdemokraterna längtar tillbaka till? På ett seminarium i förra veckan presenterade professor Sven-Olof Lodin några jämförande data om två typiska låglönegrupper. Det borde skrämma till eftertanke.

1974 betalade en livsmedelsarbetare 33 procent i inkomstskatt. Marginalskatten var 52 procent. För ett vårdbiträde, med en något lägre lön, var motsvarande skatteuttag 31 respektive 43 procent.

Sedan alliansregeringen ”riktat udden nedåt” – som den borgerliga strategin beskrivs i valanalysen - med sitt illasinnade jobbavdrag har bilden förändrats rejält; ungefär 10 procentenheter. Med samma lön som 1974 skulle livsmedelsarbetaren beskattas med 22 procent inkomstskatt och 30 procent i marginalskatt. Vårdbiträdet skulle få betala 21,5 procent respektive 30 procent.

Socialdemokraterna vill göra skillnad. För dessa två typiska låglöneyrken uppgår skillnaden mellan borgerlig och gårdagens socialdemokratiska politik till i runda slängar 20000 kronor för livsmedelsarbetaren och 16000 kronor för vårdbiträdet.

Det är skillnad det.