Det är inte helt enkelt att ringa in politisk extremism. Terrordådet i Norge visar på svårigheterna med att placera attentat med politiska förtecken som ofta är motsägelsefulla i en kontext.
Att en högervåg har gått genom Europa under det senaste decenniet är en sak, men vilken betydelse har en förändring i det politiska landskapet för terroristers uppkomst?
I reportageboken Europas skam – rasister på frammarsch (Natur & Kultur) beskriver Lisa Bjurwald högerextremismens utveckling i Europa. Här tycks man, även om grundantagandet är att högerextremismen växer som aldrig förr, också kunna skönja en tvetydighet. Jens Rydgren, forskare inom främlingsfientlighet, citeras: ”samtidigt som en relativt stor del av befolkningen i Europa är kritisk till invandring, är det snarare så att opinionen i de flesta länder över tid blivit mer tolerant än tvärtom”.
Bjurwald poängterar att tolerans heller inte nödvändigtvis har med exponering mot andra kulturer att göra. Finland har få invandrare, men ett starkt motstånd mot invandring. Det omvända gäller för Spanien. Det är en viktig poäng. För modern främlingsfientlighet, som existerar fristående från misslyckad invandringspolitik, förtjänar att diskuteras också för sig.
Likheter mellan vänster- och högerextremism är en annan väsentlighet som avhandlas i boken. Utifrån det kan man ifrågasätta logiken i att strikt definiera terrordådet i Norge som ett resultat av högerpopulism. Samtidigt går det inte att förbise att Anders Behring Breiviks massmord har en egen plats i en europeisk samtid där flera av de främlingsfientliga partierna sympatiserar mer med höger än vänster. En EU- parlamentariker från det italienska Lega Nord liksom en medlem i franska Front National var snabba med att uttala sig positivt om de idéer som Breivik förklarar sina handlingar med. Det finns alltså de som alldeles omedelbart efter Norges stora tragedi direkt vill flytta fokus från handlingarna – till idéerna. Det tyder på en särskild slags ideologisk gränslöshet som måste tas på allvar.
På närmare håll upplevde många förvåning och obehag när Sverige-demokraterna hade kommit in i riksdagen. Men det obehaget skulle snart ersättas av ett annat när stereotypiseringarna fick företräde framför fördjupade diskussioner. Debatten blev nästan omedelbart uppdelad i: å ena sidan de som ville slå fast att alla som röstat på partiet är nazister eller åtminstone rasister, å andra sidan de som ville förklara att alla 300000 som röstat på SD omöjligen kan vara rasister. I polariseringen glömde man bort att fråga sig ifall det inte är rimligt att anta att åtminstone en viss del av SD-väljarna faktiskt är just främlingsfientliga, och ifall en annan del samtidigt kunnat rösta på partiet utan att vara rasister.
Går paradoxerna att begripa? Att väljare kan vara både toleranta och intoleranta och att europeiska samhällen å ena sidan har blivit mer generösa och öppna, å andra sidan också protektionistiska och slutna? Kanske är det rentav så att en större majoritet av européerna idag är mer toleranta – samtidigt som färre har mer uttalade extrema politiska åsikter, men drar dessa längre och är mindre hemlighetsfulla med det.
Om man ska försöka förstå vad det var, på individuell som samhällelig nivå, som föregick den 22 juli framstår det som nödvändigt att inte bortse från motsägelserna.
