I morgon, söndag, är det sista dagen för Nationalmuseums utställning med den ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki (’’De ambulerande’’) från 1800-talets slut. Denna oberoende samling av målare, med det formella namnet ’’Gruppen för vandringsutställningar’’, lyckades förena konstnärlig autonomi med målet att skapa en tydligt rysk konstskola. Peredvizjniki, med Ilja Repin som den idag mest kända medlemmen, blev förmodligen den mest framgångsrika och populära konstnärsgruppen i Europa på 1800-talet.

Nationalmuseums initiativ att till Sverige föra det hundratalet målningar som Peredvizjniki representeras med, går inte att överskatta som kulturgärning. Konstverken imponerar oerhört, men imponerar gör också den möda som måste ha lagts ned för att få låna dem från museerna iRyssland och åstadkomma utställningen. För det arbetet ska Nationalmuseum ha ett tack.

Obeaktat den viktiga roll som Peredvizjniki kom att spela i ett konsthistoriskt och samhällspolitiskt perspektiv, består utställningens storhet i att konstverken förmår att tala till oss direkt, trots de mer än 100 år som ligger mellan oss och deras tillkomst och det kulturella avstånd som finns mellan dagens Sverige och det svunna Tsarryssland. Så fungerar all stor konst.

Med den utgångspunkten tjänar tavlorna på Peredvizjnikiutställningen också som en påminnelse om vad som kom efteråt i Ryssland eller snarare att det inte kom något efteråt.

Det sovjetkommunistiska styret ströp den konstnärliga friheten och ställde den i statens tjänst. Bildkonsten förvandlades till propaganda-affischer med muskulösa arbeterskor och feta kapitalister i cylinderhatt eller till monumental-tavlor med hyllningar till Lenin och Stalin.

Litteraturen gick samma väg, och de författare som inte dog tidigt av sovjetstyret, som Gorkij eller Bulgakov, fick likt Ehrenburg eller Sjolochov underkasta sig partiets uppfattning om den goda konsten. Officiellt hyllade författare åstadkom politiska pamfletter i fiktiv form. De verk som blev bestående, som de av Achmatova, Pasternak, Solzjenitsyn eller Rybakov, skapades i opposition.

Tack vare sitt mångtydiga formspråk kunde musiken ta sig större friheter, men kompositörer som bland andra Chatjaturjan, Sjostakovitj och Prokofjev drabbades likväl av partiets bannor för att vara för svårbegripliga och elitistiska.

Tsarryssland var givetvis inte ett öppet samhälle, men kom att gradvis liberaliseras fram till första världskriget. Tillsammans med övriga medborgare fick även konstnärer större handlingsutrymme, även om censuren också synade deras verk.

Den totalitära regim som kommunisterna etablerade sökte däremot förvandla medborgarna till statens undersåtar och konstnärerna till dess drängar.

Just på grundval av den konstnärliga kvalitet som Peredvizjniki åstadkom, blir utställningen också en indirekt erinran om att totalitära stater inte bara bygger på usel etik, de producerar också usel estetik.

Även för denna påminnelse ska Nationalmuseum ha ett stort tack.