Inga vägar bär till fred. Så kan två decenniers ansträngningar att lösa den israelisk-palestinska konflikten sammanfattas.
Idag väntas Mahmoud Abbas – presidenten utan stat – uppmana FN:s generalförsamling att ge honom en. Ja, i alla fall ge Palestina medlemsstatus i FN. Det blir i så fall en stat utan klara gränser, med en stor del av befolkningen i flyktingläger på andra ställen och med två regeringar, en på Västbanken och en annan i Gaza.
Den svenska regeringen är splittrad i synen på Abbas initiativ. S, V och MP har åter blivit rödgröna och kräver ett svenskt erkännande av Palestina som ”fri stat” (Brännpunkt 22/9). I den offentliga diskussion framställs ett erkännande ofta som en självklarhet och en väg till fred. Man skulle önska att det vore så enkelt.
Man skulle också önska att regeringen Benjamin Netanyahu hade något mer att säga än bara nej.
Men skulle också önska att president Abbas visade mer förståelse för Israels dilemma.
Värdighet har varit ett nyckelord under den arabiska våren. För de ockuperade palestinierna skulle ett internationellt erkännande som stat säkerligen ge just en känsla av ökad värdighet. Det står dock redan klart att det inte kommer att bli något medlemskap i FN. Ett givet ja i generalförsamlingen kommer att följas av ett amerikanskt veto i säkerhetsrådet; ja det är inte ens säkert att ett sådant krävs för att stoppa initiativet. Resultatet kan i stället bli en uppgradering till observatörsstatus, eventuellt inramad av tal om förhandlingar.
På Västbanken har Abbas försökt att öka trycket genom kampanjer i tv, tidningar och i reklam. Demonstrationer har arrangerats. Nu finns en förväntan om resultat. I kampanjen har också ingått att beskriva den statusförändring som väntas för palestinier som sitter i israeliska fängelser: från terrorister till krigsfångar. En särskild hyllning har en kvinna som är mor till sju fångar och en martyr fått. Fyra av sönerna sitter inne för mord. I våras infördes också månadslön för fångarna.
Det är knappast ett budskap som ökar entusiasmen i Israel för en palestinsk stat, vars ena del redan styrs av politiker som i ord vill utplåna Israel och som i praktiken låter missiler regna in över ”gränsen” till fienden. Vis av erfarenheten har Israel en berättigad oro för säkerheten. Samtidigt gör Netanyahus bosättningspolitik det allt svårare för Israel att ge upp Västbanken. Kort sagt, det brådskar.
Inför den kommande omröstningen har medlemsansökan beskrivits som ett sätt att få igång förhandlingar. Men förhandlingar förutsätter ett mått av förtroende för motpartens goda vilja – och det saknas. Risken är att FN-initiativet i stället för de båda sidorna längre från varandra, ökar spänningen och gör vardagslivet sämre på Västbanken. I den bästa av världar skulle det på sikt kunna skapa en ny politisk dynamik: Israel behöver en ny regering och palestinierna behöver rösta bort Hamas. Men det är förstås bara en förhoppning. Troligare är att vi får se en utveckling där israeler och palestinier tävlar om vem som lämnar in flest anmälningar till Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Alla vet på ett ungefär hur en lösning ser ut, men varken Israel eller palestinierna klarar av att vandra vägen fram till fred. Alternativet är att ge upp tanken på förhandlingar och låta säkerhetsrådet bestämma var skåpet ska stå.
