Som vanligt i helgerna har det varit mycket tv- soffhäng i sällskap med en räcka gamla godingar. Gene Kelly är fortfarande lika smittande livsglad i Singing in the rain . James Stewart påminner om att Livet är underbart och hoppfullt även när det ser som mörkast ut. Kalle Anka är som han är. Häromdagen såg jag dock ett tecknat äventyr som förde tankarna tillbaka till nyhetssändningarnas verklighet: Livet på Gaza och i Israel är inte underbart. Och det är som det är.

Den animerade filmen Persepolis från 2007 handlar om Iran. Det kan tyckas paradoxalt men utan att ta hänsyn till Irans stormaktsambitioner går det inte att förstå de mänskliga tragedier som går i repris sedan Israels flygattacker har följts av en markoffensiv in i Gaza.

Persepolis bygger på exiliranskan Marjane Satrapis självbiografiska serieroman med samma namn (utgiven på Ordfront/Galago). Det är en fantastisk berättelse om en livsresa från liten flicka till ung kvinna. Den är också en politisk historia om ett land som aldrig fick möjlighet att utvecklas till en demokrati efter störtandet av shahen 1979. Iran blev istället en fundamentalistisk teokrati med totalitära förtecken.

I Persepolis är den politiska utvecklingen en del av bakgrunden, men i verkligheten är den huvudsaken. Iran är kontroll av människors vardagsliv och inte minst kvinnoförtryck. Iran är trakasserier, fängslanden och avrättningar av politiska motståndare.

Men den iranska regimen har också en utrikespolitisk agenda som sträcker sig över hela Mellanöstern. Målet är att bli en dominerande regional stormakt – på bekostnad av Saudiarabien, Egypten, Irak och, förstås, USA. Det förklarar Irans speciella intresse för konflikten mellan israeler och palestinier. Medan stora delar av världen, inklusive israeler och palestinier, försöker hitta fram till en tvåstatslösning, har fortsättning på konflikten högsta prioritet för ledarna i Teheran (då och då talar man också om Israels utplåning).

Det är symtomatiskt att Irans högsta religiösa ledare Ali Khamenei nu har uppmanat alla troende i den arabiska världen att försvara Gaza och att rekrytering till martyrskapsuppdrag pågår för fullt i Iran. Istället för Bolibompa på tv inympas dessutom småbarnen – med Gaza som bakgrund – med martyrskapets dygder. Sätt er in i deras situation, uppmanar programledaren barnen. Vad skulle vi göra? Skulle vi ge upp eller skulle vi slåss? Småbarnen i studion svarar unisont: Slåss.

För Iran är palestinierna brickor i ett cyniskt maktspel i vilket varje död palestinier tas emot som ny ammunition i propagandakriget. I själva verket skulle inte sunnifundamentalisterna i Hamas kunna agera som man gör utan handfast uppbackning från shiitiska Iran (som annars skyr sunniter som otrogna).

Vapenvilan mellan Israel och Hamas hade kunnat bli inledningen till en normalisering, men det är inte vad Hamas eftersträvar. Som en av dess religiösa ledare sade i somras, när han talade om utplåningen av judarna i Palestina som en underbar välsignelse. Det är inte försoning som prisas, utan, som en Hamaspolitiker formulerade saken i höstas, att varje palestinier som dödar en jude kommer att bli belönad som om han dödat 30 miljoner.

Att människor lider är för Hamas underordnat målet att utplåna Israel och att sitta kvar vid makten. Så raketerna fortsatte att slå ned på den israeliska sidan, och som förväntat svarade Israel med att slå av och på försörjningslinjerna. Så hade det kunnat fortsätta om Hamas hade velat ”förlänga” vapenvila. Nu står striden om hur villkoren för nästa vapenvila ska se ut.

För Hamas hägrar möjligheten att göra en Hizbollah. För Israel gäller det just att undvika ett nytt Libanon och istället säkra en vapenvila som är reell. Fred kräver något mer. I filmen Livet är underbart kommer det en ängel som räddare i nöden. Nu sätts det stort hopp till att Barack Obama ska bli den som fixar det. Låt oss hoppas, men inget är möjligt utan att ta in ”Persepolis” i kalkylen.