Ylva Johansson (S) har en del gemensamt med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M). Båda verkar rörande överens om att det egentligen inte finns någon större anledning att reformera det svenska systemet med en statlig arbetsförmedling. De ser hellre finlir i Arbetsförmedlingens uppdrag, lite mer styrning i vissa fall och lite mindre i andra.

Men ingen av dem, eller av deras partier för den delen, drar slutsatsen att förmedlandet bör skötas av dem som gör det bäst. Att det inte nödvändigtvis är en statlig myndighet.

När Johansson igår skrev på Brännpunkt (9/8) att allt färre jobb förmedlas via Arbetsförmedlingen är hon möjligen en smula mer framsynt än Engström. (Den senare tenderar att helt förneka att Angeles Bermudez-Svankvists verksamhet inte levererar.)

Det är riktigt, som Johansson skriver, att förtroendet för myndighetens förmåga att arbetsförmedla är låg hos såväl arbetssökande som företagen. Allt fler jobb förmedlas genom andra kanaler och det verkar dessutom fungera smärtfritt utan myndigheters handpåläggning. Detta beskriver Ylva Johansson och drar den förutsägbara slutsatsen att det behövs mer vuxenutbildning, förlängd skolplikt och ”utbyggd arbetsmarknadsutbildning för bristyrken”.

Hennes resonemang kan med lite god vilja beskrivas som en viss sjukdomsinsikt men som följs av en pliktskyldig åtgärdslista. Det är alldeles korrekt att Arbetsförmedlingen inte fungerar väl, men därav följer inte att traditionell socialdemokratisk utbildningspolitik löser de inneboende felen i myndighetens arbetsförmedlande.

Det finns de som lyckas med Arbetsförmedlingens uppgift långt bättre än vad myndigheten gör. I stället för att problematisera detta kanske lösningen ligger just där, hos dem som lyckas. Varför inte låta sådana aktörer liksom andra hugade och lämpade ta över uppgiften? Instansen som idag har den på sitt bord klarar den inte.

I Australien har ett antal arbetsförmedlande företag och organisationer tagit över uppgiften och detta till allmän belåtenhet. Genom konkurrensutsättning har framför allt de särskilt svåra uppdragen, att få dem i arbete som står längst från arbetsmarknaden, utförts långt bättre än tidigare. Specialisering på olika grupper och områden har blivit en naturlig följd när företag och organisationer vässat sina metoder för att lyckas med uppdragen.

Det finns ingen anledning att kära ner sig i ett gammalt system eller ens en myndighetsform.

Men med såväl opposition som ansvarigt parti utan förmåga att ifrågasätta det invanda är det fara värt att kärlekssagan tar sig ända i förskräckelse.