Visst var det känsla när Berlinmuren revs 1989. Men trots att det forna östblocksländernas förvandling manifesteras i medlemskap (eller strävan efter det) i EU och Nato är det snarare en annan bild som satt sig. Det är bilden av fattiga kusiner, krimina-litet och – något som i brist på bättre kan beskrivas – som öst.

Det är som om vi har tagit över den tidigare sovjetiska propagandabilden av eländet i kapitaliststaterna. Huvudrollerna i det dramat spelas gärna av oligarker, tvivelaktiga politiker och svart- jobbande rörmokare. Erik Zsiga har skrivit en reportagebok som utmanar den bilden av det nya Europa.

Claes Arvidsson (CA): Din bok heter Hejdå Öst- europa! (Timbro) men den skulle också ha kunnat heta En framgångssaga. Hur vill du beskriva det nya Europa som du hittade?

Erik Zsiga (EZ): Jag reste runt i de åtta tidigare kommunistländer som var först in i EU. Där fann jag ett Europa som har vuxit och fortsätter att växa rekordartat. Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbets- tagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

Men tempot varierar givetvis. Just nu går de baltiska staterna snabbast. Svenskt Näringsliv förutspådde i våras att Estland, om utvecklingen håller i sig, kommer att vara rikare än Sverige om tio år. I Slovenien, Tjeckien och Ungern går det trögare. Den snabba utvecklingen där under 1990-talet skapade en bortskämdhet och reformtempot minskade.

CA: Vilka är de viktigaste drivkrafterna?

EZ: Viljan till ett bättre liv. Jag tror att det är så enkelt. Den har kommit till uttryck på olika sätt. För en dubbelarbetande familjefar kanske det är en ny Opel som driver, för en politiker var landets hägrande EU-medlemskap ett enormt incitament.

CA: Men trots att gamla strukturer är nedmonterade lider man väl av fantomsmärtor?

EZ: Det finns fortfarande problem, men de är mindre än vad många tror. Den värsta fattigdomen är utrotad, Polen har lägre stöld- och våldsbrottslighet än Sverige och länderna är numera transit- snarare än avsändarländer för trafficking. Ett större problem är korruptionen, intoleransen mot minoriteter och de chauvinistiska tongångarna från en del politiker. Men även här är jag hoppfull. På lång sikt kommer dessa problem att minska.

CA: Och ny huvudvärk då? Det bubblar av entu- siasm men finns det inte också reformtrötthet?

EZ: Jo, bland vissa. I Estland och Lettland valdes reformregeringarna nyligen om, men i exempelvis Slovakien röstades den reformpigga regeringen bort förra året. Fortsatta förändringar stöter kanske på patrull ett tag – som det alltså har gjort i Slovenien, Tjeckien och Ungern – men på sikt blir det uppenbart för alla vilken nytta reformerna hittills har gjort.

CA: Det blev ju ett väldigt hallå i samband med Eurovision Song Contest, eftersom länder i Östeuropa röstade på varandra. Vad säger reaktionen om vår uppfattning om det nya Europa?

EZ: Den avslöjade vår okunskap och våra fördomar. Vi kunde inte förstå att en låt som den svenska – som anknyter till 1960-talets musik – inte appellerar till befolkningen i dessa länder på samma sätt. De upplevde ju aldrig musikrevolutionen. Och att det gick bra för dessa länder, fick oss automatiskt att tjata om fusk. Inte kunde väl östeuropéerna ha lyckats för egen maskin?

CA: Under dina resor för Hejdå Östeuropa träffade du den nya eliten och nu har du haft närkontakt med den svenska i Almedalen. Vilken är roligast?

EZ: I det nya Europa träffade jag många ”vanliga människor”, men de flesta tillhörde maktskiktet. Mest slående är hur unga dessa makthavare är. De flesta möten var ganska formella, men det ungdomliga inslaget satte ändå sina spår. Jag tänker till exempel på en lettisk it-entreprenör som sex år tidigare hade startat sitt företag i ett garage, men som nu hånade de giganter som han tog marknadsandelar ifrån. Hans respektlöshet kändes oerhört långt från superdiplomatiska svenska börs-vd:ar.

Den svenska eliten är visserligen också rolig när den minglar i Alme-dalen. Men det är vad de gör som ledare som räknas. På det sättet är eliten i det nya Europa roligare.