På spaning efter den integritet som flytt

Strax efter presskonferensen seglar det in ett par pressmeddelanden. Ett är från riksdagsledamoten Annie Johansson (C), som också har suttit med i den referensgrupp som förre Säpochefen Anders Eriksson haft med sig i arbetet med betänkandet Signalspaning för polisiära behov . Johansson är tveksam till att polisen ska få använda signal- spaning i brottsbekämpande verksamhet, tillexempel under en förundersökning.

Det kan man i förstone hålla med om, men Eriksson gav exempel på situationer då så skulle kunna ske. Om Sverige får veta av utländsk underrättelsetjänst att det finns planer på att förgifta svenska vattentäkter måste förundersökning inledas – samtidigt som signalspaning kan bli nödvändig.

Eriksson kringgärdar dock de svåra lägen man kan (och bör) föreställa sig med strama regler som gör signalspaningen till ett sistahandsalternativ. Tumregeln är att om polisen kan bedriva verksamhet med vanlig teleavlyssning ska signalspaning inte få användas. Spärrar avseende överskottsinformation införs, etcetera.

Överlag verkar betänkandet bra mycket mer genomtänkt ur integritetshänseende än det lapptäcke som själva FRA-lagen utgör.

Justitieminister Beatrice Ask (M) förhöll sig igår kritisk till att Eriksson inte ger ”alternativa vägar” till att ge just Försvarets Radioanstalt i uppgift att utföra signalspaningen åt polisen. Argumentet att skilja på militär och polis är förstås tungt, men FRA är ju dock en myndighet. Och med tanke på hur illa integriteten har behandlats på sistone är det lätt att hålla med Annie Johansson när hon förklarar varför hon är för den valda vägen: ”Jag vill inte bygga upp ytterligare en övervakningsmyndighet”.

Nej. Det räcker gott med en. Låt oss inte mångfaldiga antalet spanande instanser.

Intres sant är också förslaget om att låta en allmän förvaltningsdomstol sköta tillståndsgivningen i stället för regeringens ”specialdomstol”. Eriksson förklarar att specialdomstolens litenhet, med endast en anställd domare, ”kommer att kunna ifrågasättas på den grunden att regeringen får möjlighet att styra vem som ska handlägga de integritetskänsliga frågorna” och menar vidare att domstolen lätt kan ”bli så nära förbunden med verksamheten att dess självständiga prövning av tillståndsfrågan kan komma att ifrågasättas.”

Det är helt riktigt. Möjligen använder Eriksson fel tempus. Ty, specialdomstolens utformning blev ju rätteligen ifrågsatt i samma stund som den blev känd. Eriksson levererar för övrigt också anledningarna till varför regeringen bör följa förslaget. En allmän domstol innebär nämligen överklagandemöjlighet, vilket ”skulle kunna vara av betydelse om och när Europadomstolen för mänskliga rättigheter prövar om Sverige uppfyller Europakonventionens krav.”

Och om inte det skälet duger kan tilläggas att det inte bara är trevligt för en regering att slippa få på fingrarna i Europadomstolen, det är också trevligt för medborgarna när en regering respekterar integritet och mänskliga rättigheter.