Att Nobels fredspris i år går till EU ska ses som en uppmuntran i kristid, enligt norska Nobelkommittén. Även ur det perspektivet hade utmärkelsen kunnat ligga bättre i tiden.

Bara några dagar innan det blev klart att EU får fredspriset – vilket tidskriften The Economists EU-kolumnist kommenterade på Twitter med ” It wasn’t a joke” – skingrade grekisk polis demonstranter med tårgas i Aten inför ett besök av tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Byråkrater är bättre än soldater, brukar det heta, och EU har varit en stark positiv kraft för länder utanför unionen som har aspirerat på medlemskap. Samtidigt är det en av få vedertagna sanningar inom statsvetenskapen att demokratier inte går i krig med varandra, oavsett om de går samman i politiska unioner eller inte. Den ”demokratiernas fred” som förutspåddes av Immanuel Kant har idag solitt stöd i forskningen. Däremot hade Angela Merkel inte mötts av upplopp i Aten om det inte hade varit för euron. Greklands ställföreträdande finansminister har meddelat att Grekland kan komma att kräva Tyskland på skadestånd för brott begångna under Andra världskriget. Fientligheten är ett direkt resultat av en union som svällt tills den börjat gå sönder i sömmarna.

Resan dit sammanfattas väl av Johan Norberg i den nyutkomna boken Eurokrasch (Hydra). Norbergs fokus ligger på den ekonomiska politiken, men hans genomgång av eurons närhistoria ger en skrämmande bild även av den konstitutionella glidning som följt i krisens spår. EU:s ledare har gång på gång brutit sina löften till medborgarna, och låtit unionen äta sig in på allt fler områden. I det avseendet är historien om euron en resa nerför det sluttande planet; Europas ledare försäkrade att man skulle tillämpa strikta kriterier för euromedlemskap, något som alla euroländer utom Luxemburg bröt mot. Man lovade att man aldrig skulle rädda andra eurostater, för att sedan ge nödlån till medlemsländer i kris. Europeiska Centralbanken skulle aldrig stödja eurostater genom köp av statsobligationer, vilket man sedan gjorde ändå.

Och efter de senaste dagarnas EU-toppmöte är det klart att EU får en bankunion. Hur vi hamnade där förklarade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi redan 2001: ”Jag är säker på att euron kommer att tvinga oss att introducera en helt ny uppsättning ekonomisk-politiska verktyg. Det är omöjligt att föreslå det nu. Men en dag kommer det att bli kris och då kommer de verktygen att skapas” ( Financial Times).

2002 förklarade eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker för The Economist: ”Vi bestämmer någonting, låter det ligga ett tag och väntar och ser vad som händer. Om ingen protesterar, av det enkla skälet att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi, steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.”

Eller som EU:s president Herman von Rompuy uttryckte saken på Twitter i början av oktober: ”Målet är inte att bygga en politisk union för dess egen skull, det är att göra € mer stabil finansiellt och ekonomiskt, men också mer solid politiskt.”

Så ser det sluttande planet ut.