Efter sju år och fyra månader i kubanskt fängelse står han plötsligt här. José Luis Garcia Paneque är liten och mager och hans sätt får mig att minnas. Han är så timid. Precis som de statens fiender – blida författare, journalister och bibliotekarier som bara ville göra sitt jobb – jag träffade när jag var på Kuba 2008. Jag har inte kommit över den resan ännu. Misären.
Han var en av de 75 som greps den svarta våren 2003, i medieskuggan av Irakkriget. Brottet? Han är oberoende journalist.
Nu är han och ett antal andra släppta. ”Några av oss har kommit ut till friheten, men det betyder ingenting. På Kuba fortsätter allt som vanligt.”
Precis som förut har regimen svarat på ett yttre tryck genom att ge sken av lättad repression. Ej att förväxla med frihet.
”Vi blev landsförvisade.” ”Vi kördes direkt från fängelse till flygplats, bakom ryggen på det kubanska folket.” ”De som inte accepterat att landsförvisas sitter kvar i fängelse.” ”Landsförvisningen är ingen seger. Vi betraktar den som ytterligare ett nederlag.”
Bredvid honom på seminariet står Osvaldo Alfonso, också tidigare samvetsfånge på Kuba. Idag är han redaktör för Misceláneas de Cuba. Jag har själv smugglat in exemplar till det kommunistiska paradiset.
”Jag har fått i uppdrag att prata om reformer på Kuba”, säger han. Och fortsätter: ”Vilka reformer?”
När Raul Castro efterträdde Fidel fanns förväntningar på förändring. Dem har han spelat på för att vinna fördelar internationellt.
”Plötsligt fick kubanerna rätt att äga mobiltelefon, eller rätt att bo på samma hotell som turisterna.” ”Och man kan också få tillstånd att bedriva frisörsalong i vardagsrummet. Med max en sax och en kam!” ”Det är skamligt att kalla detta för reformer!”
”Det enda som skiljer Fidel från brodern är att den senare är mindre intelligent”, säger han. ”Fidel slog till mot oppositionen på storhelger när ingen såg. Nu sker det helt öppet.”
