Man hittar en rad politiska uttryck – ”morotsaktivism”, ”näringslots”, ”rit-avdrag” – på Språkrådets färska nyordslista för 2010. Fast inget av dem refererar direkt till Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg, vilket känns märkligt med tanke på hur dominerande detta radarpar har varit. Svenska folket är uppenbarligen snålare med sin verbala påhittighet än sitt förtroende. Det framgår om inte annat av gårdagens mätning från Aftonbladet och Sifo, där en rekordhög andel på 72 procent säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för statsministern.

Man behöver bara nämna de tre namnen Bush, Blair och Obama för att påminna om hur fort det kan gå uppåt och nedåt med politiska ledares popularitet, men det är inte tu tal om att Reinfeldt och Moderaterna har en utomordentligt stark ställning när 2011 knackar på dörren.

Till dels beror det på att Socialdemokraterna lämnar walk over. Att Mona Sahlin ligger hästlängder efter Fredrik Reinfeldt och noterar 27 procent hos AB/Sifo är inte ägnat att förvåna. Hon är på väg att avgå och ber egentligen inte längre om väljarnas förtroende. För tillfället finns bara en statsministerkandidat. Tvekampen har blivit spel mot ett mål och det påverkar självfallet opinionen.

Ändå vore det orimligt ogeneröst att peka på tomheten hos S som enda förklaring till Reinfeldts framgång. Han gör saker rätt också. Medborgarna kan själva upprätta kalkylen efter fyra år med Alliansen: inkomstskatterna har sänkts så att det märks i hushållskassan, vi har kommit igenom en svår finanskris utan bankkrascher och utan skenande budgetunderskott, skolan renoveras för ökad kunskap och bättre arbetsro, valfriheten har ökat och kommunerna har fått större resurser. Det finns ett antal områden där politiken har varit passiv eller rentav gått i fel riktning, men på klassiska slagfält som jobb, ekonomi och välfärd har regeringen tagit initiativet.

Ibland sägs det att Reinfeldt, regeringen och M har vunnit sina segrar till priset av att ha blivit mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna själva. Det är ohistoriskt. De nya moderaterna säger sig visserligen vara solidariska med välfärdsstaten som idé – men det handlar om en välfärdsstat som skiljer sig på avgörande sätt från det S-märkta 1970-talsbygge som fick borgerligheten att börja ägna sig åt systemkritik.

Den nya välfärdsstaten tar ansvar för sjukvård, skola och omsorg för alla, men monopolen ersätts i allt högre grad av alternativ, valfrihet och etableringsfrihet. Finansieringen, inte utförandet, är det centrala. Skattetrycket har tagits ned till en mer uthärdlig nivå och den ekonomiska politiken präglas av realism i stället för fantasier och inflation. Arbetsmarknaden förblir överreglerad, men det har öppnats ett antal viktiga lufthål. Hela projektet är pragmatisk välfärdsleverans, inte politiserad samhällsomvandling.

Reinfeldt och Moderaterna belönas inte för att de har blivit socialdemokrater utan för att de visar hur man kan sköta gemensam välfärd utan att vara S. Det bör de fortsätta med.

Att det sedan finns mycket mer för dem att uträtta än så, det får bli nästa pilsner.