Så var vi där igen. Världens blickar har återigen riktats mot en diktatur som med våld på nytt bekämpar opposition och etniska minoriteter. Denna gång är det den snart 60-årsjubilerande kinesiska diktaturen som är i farten och det gäller landets västligaste provins, Xinjiang. De värsta sammandrabbningarna i Kina mellan militär och demonstranter sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989, sägs det.

De kinesiska myndigheterna har däremellan ingalunda varit passiva i sin kamp för att kväsa motsättningar, vi minns Tibet förra året och ständigt anmärker det internationella samfundet och människorättsorganisationer på brister i rättssäkerhet, tolerans och demokrati.

Konflikten är som så många andra, ganska kvistig. I en artikel i torsdagens Berlingske Tidende menar Xinjiangexperten Michel Clarke att den kinesiska regimen ser Xinjiangprovinsen som ännu mer prioriterad än Tibet, detta inte minst på grund av Xinjiangs strategiskt viktiga läge. Och inte undra på det – mycket av Kinas gas- och oljetillgångar finns där.

Utöver detta finns det andra aspekter som får konflikten att bli än mer komplicerad. Befolkningsgruppen hankineser har ökat med över 40 procent sedan det kommunistiska maktövertagandet 1949 och det har varit ett medel för Pekingregimen att genom förändringar i befolkningsstrukturen knyta provinsen hårdare till sig. Ovan på detta finns en religiös motsättning med uigurerna som ett muslimskt folk.

Efter att oroligheterna i Xinjiangprovinsen bröt ut i söndags har ett drygt hundratal dödats och upp emot 800 skadats enligt officiella siffror. Oroligheterna grundar sig i ett missnöje som både uigurer och hankineser känner gentemot varandra, men också en vilja från uigurernas sida till större självbestämmande. Dessutom framställs ofta uigurer som att ligga bakom oroligheter som bryter ut i provinsen – osant eller ej, men anklagelserna triggar. Igår beslöt myndigheterna, efter fortsatta demonstrationer i samband med fredagsbönen, att stänga moskéer. När uigurernas protester nu kväses och järnhanden runt folkgrupper och oliktänkande kramas allt hårdare får det inte bara direkta konsekvenser i form av döda och skadade. Slitningarna mellan folkgrupperna blir ännu större och ett resultat kan till och med bli att Kinas uppträdande spelar militanta muslimska rörelser i händerna.

Självklart måste ett land agera för att försvara sina gränser och ordningen i landet. Men det vi ser i Kina, precis som i fallet Iran, gör att det är tämligen enkelt att ställa sig på demonstranternas sida i deras kamp för att få yttra sig och kritisera landets styre. Dock är det inte detsamma som att tycka att demonstranterna alltid har rätt i sak. Den iranska oppositionen stödjer alltjämnt den islamiska republiken och långt ifrån alla uigurer har demokrati i kikaren. Med risk för att upprepa ett redan känt mantra; Kina må vara en ekonomisk och militär jätte, men i fråga om tolerans och demokrati är landet en dvärg. Men det är bara genom att fortsätta med att underhålla näringslivsrelationer, politiska förbindelser och privat turism som hoppet om ett annat Kina kan hållas vid liv. Ju fler utländska influenser desto större chans till förändring.