Sydkoreas president Roh Moo-hyun klev ur limousinen och inledde sitt historiska besök i Nordkorea med en promenad in i landet. Det imponerade nog måttligt på diktatorn Kim Jong-Il. Hela hans styre går ut på att gå över gränsen.

Nordkorea kallar sin kommunism för juche. Centralstyrning, nationalism och personkult är viktiga beståndsdelar. Så också läran om fullständig självhushållning. I verkligheten handlar det om fullständig själviskhet och frånvaro av allt vad hushållning heter. Den styrande klicken vältrar sig i överflöd medan landet föröds.

För en generation sedan var levnadsstandarden jämförbar i Nord och Syd, i dag är Sydkoreas BNP/capita 20-30 gånger högre än Nordkoreas. Juchestatens fabriker faller samman i brist på underhåll, infrastrukturen är ett dåligt skämt och jordbruket har missväxt varje år. Det arma folket skulle plågas än värre av hunger och svält om det inte vore för massiva hjälpsändningar från det förhatliga utlandet. Allt som blir över när Pyongyangtoppen köpt sina årgångs- viner används till militären.

Vad ska Roh Moo-hyun till detta förfärliga ställe och göra? Varför detta andra toppmöte på sextio år?

På den militära fronten lär inte mycket hända. Kim Jong-Il är möjligen i färd med att avveckla sitt sorgliga kärnvapenprogram, och vill som alltid ha bättre betalt, men hur det går beror i slutänden mycket mer på Beijing än på Seoul. Kanske kan man komma överens om avspänning vid den gemensamma gränsen precis som man gjorde 2000 – utan att något hänt sedan dess.

Roh och hans företrädare Kim Dae-jung har fått hård kritik för sin ”solskenspolitik” av diplomati, samarbete och mjuka krediter, och man kan sätta ett stort frågetecken för resultaten. Men det är inte konstigt att Seoul gör vad man kan för att främja en bättre ekonomisk utveckling i norr.

Det långsiktiga målet är återförening. Den blir ytterst besvärlig under alla omständigheter och för var dag som Nordkorea går kräftgång blir det värre. Seoul har förstås studerat Tyskland och är väl medvetet om att dagens Nordkorea får DDR att framstå som rena Silicon Valley.

Att integrera 49 miljoner välmående sydkoreaner med 23 miljoner utarmade, sönderpropagerade nordkoreaner blir en formidabel uppgift.

En snabbkollaps i norr kan få väldiga säkerhetseffekter, och på sina håll är man nog minst lika orolig för Kim Jong-Ils hunsade undersåtar som för hans bomber.

Men sammanbrottet lär inte ske medan Roh har vakten. Mandatperioden går ut i december, och att toppmötet sker i höst beror på ett starkt gemensamt intresse hos honom och Kim: Att förhindra att de kärvare konservativa vinner valet i Syd och tar över.