Det misstänkliggörande av friskolor på konfessionell grund, som ledande socialdemokrater och folkpartister ägnar sig åt, bygger på gamla traditioner. För fyrtio år sedan var det Alva Myrdal respektive Ingrid Segerstedt Wiberg som ville förbjuda statsbidrag till den tidens fria skolor.

Alva Myrdal ville ha alla barn i enhetsskolan, och folk som ville annorlunda var störande moment för nyordningen. Den 1 mars 1966 telegraferade hon till 1964 års skolutredning, där hon var ledamot: ”Steg synas allmänt böra vidtagas för att reducera det antal skolår för vilka minoriteterna kan vilja urgera separat behandling eller separata skolor.”

Ingrid Segerstedt Wiberg menade att hon visste bättre än vissa judiska föräldrar vad som var bäst för deras barn. I kammardebatten den 8 maj 1963, då en utskottsmajoritet invände mot förslaget om statsanslag till den judiska Hillelskolan, avvisade Segerstedt Wiberg påståendet att det var föräldrarnas vilja att deras barn skulle gå i skolan i fråga: ”Jag är alldeles övertygad om att föräldrarna till de barn som det här gäller vill barnens bästa. Men dessa föräldrar som kommit hit som flyktingar eller från koncentrationsläger, har en sådan erfarenhet att de inte kan bedöma förhållandena i ett lugnt samhälle. Man kan inte begära att de skall tro att vi vill ta emot barnen med vänlighet. De har inte någon erfarenhet av det lugna svenska samhället utan av en helt annan värld. Om man plockar ut deras barn och låter dem gå i en speciell skola, växer inte barnen samman med de svenska barnen.”

Socialdemokraten Emil Näsström anslöt sig till Segerstedt Wiberg: ”Som alla kammarledamöter vet har vi inte bara judar som gäster och främlingar i vårt land. Vi har också en stor mängd finnar, tyskar, belgare, holländare osv ... Säger man A, så misstänker jag att man också får säga B.” (Notera att Näsström, när han talade om medborgare i Sverige av en annan etnicitet eller konfession än majoritetsbefolkningen, valde uttrycket ”gäster och främlingar”.)

Riksdagen var på väg att besluta att den judiska Hillelskolan inte skulle få statsbidrag. Dåvarande utbildningsministern Ragnar Edenman blev orolig för att Sverige därmed skulle utmärka sig på ett mindre smickrande sätt.

Han sade att han höll med utskottsmajoriteten (och varnade för att ”importen av arbetskraft från Italien” skulle leda till krav på katolska skolor), men han hade också en lösning på den kniviga frågan om stöd till just Hillelskolan: ”Om man däremot koncentrerar sig på de judiska barnens speciella belägenhet rent mentalhygieniskt så att säga är det kanske möjligt att vi kan finna en utväg för att stödja denna skola.”

Så blev det, och riksdagen beviljade statsstöd till Hillelskolan på basis av Edenmanns motivering. Att den i och med detta också fastslog ett märkligt kriterium för statsbidrag till särskolor (”mentalhygien”) brydde sig nästan ingen om.

Att i vår tid försöka väcka misstankar mot konfessionella skolor i allmänhet, utan att peka på enskilda missförhållanden, är att fiska i likriktningens och översitteriets grumliga vatten, precis som Myrdal och Segerstedt Wiberg. Beskäftiga politiker bör besinna sig och erinra sig att det inte bara finns religiös fanatism här i världen.