Om det hade varit dans hade det varit guldläge. Det gick säkert tio män på varje kvinna. Nu var det inte Let’s dance , utan Timbros frihetsvecka och debatt om liberalers och konservativas syn på kapitalismen.
Ideologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare. Av tjejerna som var på plats verkade de flesta vara där i tjänsten. Kanske var det den grabbiga känslan av boxningsmatch som avskräckte. Även ett verbalt pojkslagsmål lockar mest pojkar.
Så är det nog också i vänstern. Men deras snitt- väljare är en kvinna; Arena hade väl fixat tjejboxning.
Att högerns politiska ideologier blivit manliga i Sverige pratade vi inte om. Det var ju så pinsamt uppenbart.
Men det pratades oväntat mycket om familj, barn, föräldrar – och fruar. Kapitalismen glömdes bort. Det var som om kvinnobristen i lokalen ökade intresset för de politikområden som uppfattas som kvinnliga. Debattörerna är gifta familjefäder och vet ju vem som bestämmer i den lilla världen.
Alla vet också att val inte avgörs av nördiga singelgrabbar som citerar Hayek och Burke; val avgörs av plikttrogna vård-skola-omsorg-mammor (kvinnors valdeltagande är högre). Och de röstar vänster, än så länge.
Kvinnorna röstade höger före kriget, före folkhemmet, konstaterar Anders Edwardsson i En annorlunda historia (till exempel i ”kosackvalet” 1928). Men den (s)venska modellen blev inte ett mysigt folkhem, som många kvinnor trodde. Istället fick vi en extrem individualism, som dikteras av en välfärdsstat skapad av sosseliberaler. Sverige blev världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn. Det här borde liberalkonservativa prata mer med mammor om.
Där liberaler får makt höjs skatterna, sade konservative Roland Poirer Martinsson. Egocentrerade, ensamma individer orkar inte stå emot den glupska staten. Därför behövs civilsamhällets fem F: Familj, Företag, Förening, Församling och Folkrörelse. Om de försvagas, till exempel genom att barn- och gåvoavdrag saknas, finns inga motkrafter till statsexpansionen.
Men trots intoleransvarning för kärnfamiljen har vi bröllops- och babyboom. Skilsmässorna ökar inte längre, trots att singellivet ständigt förhärligas och uppmärksammas. Likt obstinata tonåringar trotsar vi våra medie- och politikerföräldrar och bildar motståndsrörelsen Familj.
Även nyliberaler har börjat bilda subversiva gemenskaper kring lägerelden. Johan Norberg kallar sig klassisk liberal, har gift sig, blivit far och är beredd att offra mycket av sin frihet för fru och barn.
En nykonservativ är en liberal som har fått barn, sade någon.
I nummer 2/2009 av liberala magasinet Neo pratas det om föräldralyckan. Men allt handlar om det fria valet – inget sägs om hur politiken ska värna om institutionen familjen. Vi kan inte välja våra föräldrar och barn, men vi tillåts välja bort dem. Då vinner staten och befriar oss gärna från plikt och ansvar. Liberaler gillar familjen i princip, men motarbetar den i praktiken. Skatter och bidrag ska kopplas till individen, säger de. Tack för hjälpen, säger skatte- och bidragshöjarvänstern.
Sådan är statsindividualismen.
Elise Claeson är fri skribent.
