Längre rötter som hävstång mot utsläpp av koldioxid? Enligt Douglas Kell, professor i biokemi på universitet i Manchester, är tanken inte alls orimlig.

Kell menar, något förenklat, att eftersom växter pumpar ner kol i marken via sina rötter så innebär längre rötter att mer kol lagras under jord i stället för att frigöras i luften. Kell får visst stöd från den svenska ekologidocenten Pär Aronsson på SLU, som i DN (23/12) kallar idén innovativ och menar att den kan göra stor skillnad för koldioxidbalansen. Kell själv menar att det räcker med att byta ut två procent av jordens grödor för att det ska ge mätbara effekter på mängden koldioxid i atmosfären.

Därmed inte sagt att alla problem är lösta. Dessa nya långrotade grödor måste först utvecklas, oklart av vem och för vilka pengar. Dessutom kan Kells beräkningar, liksom andra forskares, vara felaktiga på en eller fler punkter. Men hans idé sätter ändå fingret på riskerna med att fastna i en viss tankebana.

För några år sedan talade inte politikerna om annat än klimathotet, och på personalmöten diskuterades huruvida man verkligen borde servera kolsyrat vatten på flaska. I mer glamourösa kretsar arrangerades rockkonserter under samlingsnamnet Live Earth (vilkas energiförbrukning bidrog med ytterligare 31500 ton koldioxidutsläpp, eller 8000 svenskars årsförbrukning).

Sedan kom den så kallade Climate-gate-skandalen. Delar av klimatforskningen visade sig vara felräknad och i vissa fall manipulerad. Allmänhetens intresse falnade, och ännu mer så när de världsekonomiska vindarna började blåsa på allvar. Frågan som nyss sålt ut konserter på Wembley-arenan har reducerats till status av förband.

Vinterns klimatmöte i Durban hamnade långt ned i nyhetsflödet, inte minst i jämförelse med det haussade Köpenhamnsmötet 2009.

Vetenskapen har alltid löpt risken att kidnappas för politiska syften. Romklubbens teorier om befolkningexplosionen, liksom talet om skogsdöden i 1980-talets början, borde ha behandlats som hypoteser snarare än som ovedersägliga fakta.

Även när vi lyckas ställa rätt diagnos är risken stor att vi ordinerar fel medicin både en och två gånger innan vi landar rätt. Men vad värre är: Om vi är för upptagna med en viss åtgärd riskerar vi att missa nya och bättre idéer. Om Kell hade lanserat sin teori för tre år sedan, hade någon av oss ens hört talas om den?

Klimatproblematiken är reell, men de hittills föreslagna lösningarna behöver inte vara de bästa. Nyårslöftet för 2012 bör vara att lyssna mindre på alarmister.