Otack är världens lön, tänker jag efter att miljöminister Andreas Carlgren gästat Korseld. Uttrycket passar honom och Maud Olofsson särskilt väl. Ständigt förväntas de konkurrera med oppositionens luftslott.

Häromdagen besökte Olofsson Trollhättan och utlovade en satsning på elbilar. Så här rapporterade Ekot:

Men den enda nya satsningen som ministrarna hade med sig handlar bara ganska perifert om Saab.

”Men” var ett nyckelord i rapporteringen överlag. Men, inga lånelöften. Men, ingen statlig drift...

Små, lätta antydningar om att näringsministern är snål som inte ”räddar Saab”. Att snålheten består i att hon inte vill investera skattepengar i ett företag vars vinstår är lätträknade, får hon påpeka själv. Otack, som sagt.

I Korseld diskuterar vi bland annat Förbifart Stockholm. Min bilkritiska kollega Katrine Kielos får draghjälp av en kritisk Maria Wetterstrand som ser idel svek från Centern. Motorvägssvek. Kärnkraftssvek...

Carlgren menar att det näppeligen kan kallas svek förändra åsikter från 70-talet i ett läge där de miljöpolitiska utmaningarna är annorlunda. Självklart är det inget svek. Det är en realistisk prioritering. Carlgren väljer inte kärnkraft för att han älskar den, utan för att den är, ur klimatsynpunkt, ren.

Den realismen saknar De rödgröna. De ropar gärna att regeringen sviker när Saab borde räddas. Men en rimlig motorvägskapacitet ska vi inte ha. Vad tror de Saab gör? Rullande blomkrukor?

Varför låtsas de, mitt i klimatdebatten, som om vi inte behöver kärnkraft? Varför gör de en stor affär av att de i pur rödgrön kärlek till små och medelstora företag ska göra riskkapitalfond av delar av Vattenfalls vinst? Vadå vinst? Om MP fick styra Vattenfall skulle det knappt bli någon.

Men otack är realistens lön. Folk gillar sagor och luftslott.

Imorgon flyger Carlgren till Köpenhamn. Ja, flyger. Han prioriterar värdefull arbetstid framför symbolpolitik. Realism, som sagt. Värt ett tack.