Om man sparkar en boll genom någon annans ­fönsterruta kan man bli stämd och dömd att betala skadestånd. Man kan förstås försöka skylla på luften, tyngdkraften eller bollen, men det får man förmod­ligen inte gehör för i en domstol. Naturlagar och döda ting är sådant som människor har ett ansvar att ta med i beräkningen när vi svänger med armar och ben i närheten av andras egendom. Och som vuxen ­människa står man själv till svars för sina egna ­handlingar.

Men hur är det då med ansvaret för andra ­människors handlingar? Vad gäller egentligen om det uppstår en skada på någon annans egendom, inte därför att man har satt en boll i rullning, låtit sitt barn härja obevakat eller låtit rottweilern gå ­okopplad – utan därför att man har triggat igång ­andra vuxna ­människors ilska och protester?

Vem bär då ansvaret?

Det är en fråga som nederländsk domstol kanske kommer att ställas ­inför. Geert Wilders islamkritiska film Fitna lades ut på internet för snart två veckor sedan, men redan dagarna före deklarerade några ­nederländska företag att de var ­beredda att stämma Wilders om de blev föremål för bojkott från ­muslimska konsumenter. Då hade ingen ännu sett filmen eller visste ens något om innehållet. Däremot hade man naturligtvis en för­aning om vilka följder ett offentliggörande kunde få. Dels visste man vad Wilders går för – han är en ­skränig populist med grumliga värderingar – men framför allt visste man att den enes filmsnutt eller den andres teckning kan få negativa konsekvenser för miljoner landsmän. Och det alldeles oavsett om budskapet är legitimt eller inte.

När Lars Vilks publicerade sina Muhammedteckningar i somras talades det inte om något skadestånd. ­Vänsterifrån var resonemanget ändå detsamma som i turerna kring Wilders film. ”Hela världen verkar ha gått i barndom på sistone”, skrev exempelvis ­krönikören Nina Wähä (DN 1/10-07), och förklarade: ”Konstnärer som gömmer sig bakom yttrande­friheten, som storebror Lars Vilks som ritar hundar som han vet kommer göra hans lillebror ledsen.”

Muslimer är våra småsyskon, var budskapet, i alla fall i moralisk mening. Och med den logiken blir det ett ansvar för storasyskonen i Väst att inte utsätta sina småsyskon för fel stimuli. För då kan det gå illa.

Om det går illa för nederländska intressen efter Wilders film står det alltså redan nu klart att det finns de som kommer att hålla honom ansvarig. De företag som nu talar om skadestånd uttrycker sig kanske inte i lika uppenbart kolonialistiska ordalag som Nina Wähä i DN. Men när de gör en europeisk debattör ansvarig för muslimska konsumenters val, reduceras muslimer från moraliska subjekt till småsyskon. Ansvaret för deras handlingar förskjuts från dem själva till icke-muslimer i väst.

Därmed placeras muslimska bojkotter in i samma fack som skaderisker som vi annars – och vi må höra hemma i Holland, Sverige eller Danmark – har ­ansvaret för: oförståndiga barn, lösspringande ­hundar eller bollar i rullning. Men då har man också slutat att betrakta människor i muslimska länder som ­vuxna och jämlikar.

Paulina Neuding studerar juridik vid Uppsala ­universitet.