Bättre sent än aldrig; i torsdags bad Serbien-Montenegros president Marovic Bosnien om ursäkt för det serbiska angreppskriget 1992-95, då 200 000 bosnier dödades. Han gjorde det i Sarajevo, staden där många tusen invånare dog under åratal av serbisk belägring. I Haag går rättsprocessen mot serbiska krigsförbrytare vidare. I Belgrad försäkrar den nye åklagaren mot krigsbrott att han vill ta sig an folkmördare av egen nationalitet. Inklusive misstänkta för avrättningen 1999 av de 900 kosovoalbaner som för två år sedan upptäcktes i massgravar.

I Sverige färdas nu tongivande röster inom vänsterrörelsen Ordfront i motsatt riktning. Historierevisionism pågår, med anledning av en uppblossande debatt om ett fotografi från ett fångläger i Bosnien 1992. I dess magasin (www.ordfront.se) spills avsevärd energi och en ansenlig mängd trycksvärta till stöd för den extrema tesen att bilden av Milosevics Serbien grundas på amerikansk krigspropaganda. Som sanningsvittne intervjuas en författare som i Noam Chomskys
anda hävdar att talet om etnisk rensning och folkmord i Jugoslavien är ”den stora lögnen, mytens hjärta”. Sådana händelser har inte ägt rum, bara ”incidenter”. Artikeln legitimeras av tidskriftens utgivare och publiceringen försvaras av föreningens högsta chef.
Här ska inte alla detaljer i meningsutbytet återges, ty det vore att ge revisionisterna mer utrymme än de förtjänar. Kulturskribenten Maciej Zaremba har utfört en granskning (DN 3/11, 14/11). I Expressen (13/11) kritiserar författaren Gellert Tamas sitt förlag (Ordfront har givit ut hans uppmärksammade bok Lasermannen). I torsdags angreps Ordfront också av svenska PEN-klubbens ordförande Ljiljana Dufgran för att sprida lögner: ”Som svenskjugoslav skäms jag å era vägnar, kränkt och besviken”.

Visst skulle debatten kunna avfärdas som ännu en orkan i ett kultursvenskt vinglas, men därtill är den för allvarlig. Alla påståenden kan inte försvaras i yttrandefrihetens namn. Yttrandefrihet innebär inte att allt måste tryckas; en tidning är inte ett
tryckeri.
Dessutom kan exemplet inte ses isolerat, ty ambitionen att lägga historien till rätta för politiska syften ingår i ett obehagligt mönster. Vi känner igen metoden att förvrida det stora perspektivet - från tiden då folkmordet i Kambodja avfärdades som CIA-propaganda. Och från Förintelseförnekarna som ifrågasätter vilken gastyp som användes i gaskamrarna.