Evangelisten Johannes fångar kanske allra bäst den kristna innebörden av julfirandet. Ytterst handlar det om det gudomliga ordets människoblivande. Eller i den mer poetiska skrivningen i 1917 års bibelöversättning: ”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1:14)
Att den svenska julen ursprungligen härrör från det fornnordiska midvinterblotet, som efter kristendomens inträde vuxit samman med traditionen att fira Jesu födelse, har föga betydelse i sammanhanget. För det som utmärker världsreligioner är förmågan till anpassning med bibehållet grundbudskap.
Själva firandet av Jesu nedkomst baserar sig på ceremonier kring solens återkomst och solgudens födelse. Gamla Uppsala kyrka är förmodligen byggd ovanpå Uppsala tempel, asatrons centralhelgedom i Sverige. Före Muhammed var Kaban en helgedom ägnad åt de arabiska stammarnas många olika gudar. Bilden av Jesusbarnet i Marias famn känns igen från den egyptiska Isis ammande Horus. Och i nattvarden, där oblaten och vinet symboliserar kött och blod, har den i många kulturer återkommande myten att en gud offras för människornas skull, omstöpts till en ritual om samhörighet med Guds son.
Införlivandet av rådande traditioner, av heliga ritualer och platser, och omformandet av dem till centrala element i den nya läran, skapar förnyelse genom förankring, etablerar kontinuitet och erbjuder dem som övervinns till den nya tron möjligheten att äta kakan och ha den kvar. Det väsentligaste är varken varifrån trossatserna ursprungligen härrör eller om de är baserade på faktiska händelser. Det avgörande är att tron och tanken blir en kraft i den verkliga världen, att det tar sin boning bland oss och blir till reella handlingar och gärningar.
Oavsett sanningshalten i berättelsen om Jesu födelse, firas den eftersom de idéer som läran står för, har kommit att omfattas av så många och påverkar så många i deras vardag. Traditionen blir självförstärkande då den ger människor ett sammanhang i livet.
Världsliga furstar, främst envåldshärskare, förstår ofta inte att idéer är starkare än materiella tillgångar, och att idéer som bär, kan omvandlas till en materiell kraft. Stalin lär ha frågat hur många divisioner påven hade. Mao trodde att politisk makt växte fram ur en gevärspipa. Hur illa dessa potentater förstod drivkrafterna som gör människan till människa, framgår av att deras riken av denna världen, störtade samman på kort tid, sett i historiens perspektiv.
Men i den tradition där man i så många århundraden har firat den Gudason som föddes på morgonen efter denna afton, och som var Ordet uppenbarat i människogestalt, har insikten om idéers styrka funnits med från första början.
Hos evangelisten Lukas (Luk 4:3-4) säger djävulen till Jesus att han inte behöver gå hungrig: ”Är du Guds son, så bjud denna sten att bliva bröd.” Jesus svarar honom: ”Människan skall leva icke allenast av bröd.”
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
