Imorgon har det gått ett år sedan Alliansen vann valet och nu kämpar granskarna om uppmärksamheten. I torsdags kom Feministiskt initiativ med sin missnöjda utvärdering. I fredags var det dags för Företagarna och FöretagarFörbundet. Samtidigt kom tidskriften Tiden (4/2007) med en rejäl litania på temat ”Ett år med högeralliansen”. Nyhets- och ledarredaktioner laddar upp.

Det är inget konstigt med att de nya makthavarna nagelfars. Lite märkligare är det uppskruvade tonläget, där anklagelser om ett brutalt systemskifte blandas med klagan över att ingenting händer. Verkligheten känns lite mer sammansatt. Regeringens defensiva idédebatt hamnar på minuskontot tillsammans med några dikeskörningar i sak som FRA och försvaret. I pluskolumnen samlas infriade vallöften om framför allt jobb och skola - och så allting vi har klarat oss undan.

För om Alliansen hade förlorat i fjol höst hade Sverige nu haft någon sorts rödgrönt styre. Troligen hade Göran Persson varit kvar som statsminister och Pär Nuder som finansminister, och Herren allena vet var Lars Ohly dykt upp. Låt-gå-linjen hade fått fortsätta i skolan, och det hade varit knäpp tyst om ökad valfrihet i vård och omsorg. Företagarsverige hade utsatts för ännu fler pålagor och mer beskäftig reglering. Fastighetsskatten hade varit kvar (och ökat i takt med stigande huspriser), och känslan av evigt s-styre hade satt sig än hårdare fast i väggarna på myndigheter, högskolor och kulturinstitutioner.

Det perspektivet saknar man i utvärderingarna, precis som man letar förgäves efter en granskning av oppositionen. Vi får reda på allt om vad Reinfeldt och Borg och de andra haft för sig men inte hur socialdemokraterna tagit vara på året som gått.

Dagens Sifomätning ger 42,7 procent till s, men det är inte lätt att se vad Mona Sahlin har gjort för att förtjäna det stödet. Vad händer med opinionsbubblan den dag den träffas med full kraft av ett granskande strålkastarljus?

Efter valnatten vände socialdemokratin sig inåt i saknad, lättnad och vilsenhet. Man rasade mot regeringens rivstarter, men den enda stora frågan var successionen. Det fanns ingen kraft över till konstruktiva insatser, utan allt sådant skulle ordna sig när Margot Wallströms sista nej klingat ut och Mona Sahlin lirkat ett leende även ur de suraste skånska socialisterna. Men icke.

Under Almedalsveckan sade Sahlin att hon lovar en enda återställare, och det är att ”återställa rättvisan”. Dessutom vill hon att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av lönen i a-kassa ifall de blir arbetslösa, och så har hon lovat 15 miljarder till förorterna.

Det är vad vi hittills har sett, och det är inte mycket att hänga i julgranen.

När Sahlin säger rättvisa menar hon jämlikhet, och redan i Visby kunde kd:s Stefan Attefall visa att ojämlikheten ökade under Perssons (och Sahlins) tid vid makten. Själva huvudbudskapet visar sig vara en fras utan verklighetsgrund.

När alliansregeringen talar jobb så att öronen blöder har Sahlin tomt i påsen. Hon satsar helt på att det ska löna sig mindre att arbeta. Det tänder kanske glöden på Norra bantorget och bland Rörelsens mellanchefer, men hur ställer sig väljarna i mitten? Det är en sak att 2007 önska sig högre a-kassa och svara ”s” på en fråga från Sifo; det är en helt annan sak att 2010 rösta på någon som tycker att arbetslöshetsersättningen är viktigare än att det inte blir arbetslöshet.

När Borg håller i pengarna med vitnande knogar lovar Sahlin miljarder till a-kassan och förorten utan att göra klart varifrån de ska komma. Men mångmiljardpaket med frågetecken som finansiering påminner mer om sorglösa fantasier av Gudrun Schymanmodell än om den ansvarslinje som har blivit så viktig efter 1990-talskrisen.

Imorgon lägger ministrarna fram en vitbok: ja, till och med regeringen synar sig själv. Men sedan måste granskningen breddas till att gälla även oppositionen. Medierna har ett stort ansvar – väljarna behöver få en god bild av bägge de politiska alternativen – men även Alliansen har en underlåtelsesynd på sitt samvete. Sedan valet har man suttit vid nattlampan på departementen och lagt sitt krut på att få fram konkreta förslag, men nu behöver politikproduktionen kompletteras med värderings- och samhällsdebatt.

Regeringen kan inte bara sitta och ta emot. Man måste utmana oppositionen och ställa den till svars: För hur det skulle gå om den fick styra. För allt vad den ställt till med under sitt långa maktinnehav. Mästerskapet i den genren var en av hemligheterna bakom Göran Perssons framgångar.

Vårt samhälle är i hög grad en produkt av socialdemokratiskt regerande, och det är lika viktigt att konsekvenserna av detta styre blir belysta som att människor får en tydlig bild av hur framtidserbjudandet från s ser ut. Och om varken Sahlin eller hennes parti har någon närmare aning om saken, så är det också en historia som förtjänar att berättas.