LittleBigPlanet i all ära, men årets spel för mig är ett dataspel som inte är nytt. Nej, det är inte heller Lego Star Wars utan det är något helt annat. A Force More Powerful är ett interaktivt strategispel som lär ut icke-våldsmetoder för att möta och besegra förtryck.
För knappt en hundring kan spelaren jobba sig igenom tio olika scenarier som man helst inte vill vara med om i verkligheten. Men det är inte på skoj, utan skapat som ett hjälpmedel för människor som lever med förtryck. Jag behöver alltså inte egentligen spela det.
Det är den amerikanska tankesmedjan International Center on Nonviolent Conflict (nonviolent-conflict.org) som står bakom spelet från 2006.
Antologin Civil Resistance & Power Politics med Adam Roberts och Timothy Garton Ash som redaktörer (Oxford University Press) kom påpassligt nog ut jubileumsåret 2009. Kommunismens fall var en seger för icke-våldstaktik som ledde fram till demokrati. Det finns dock inte något absolut samband mellan framgång för icke-våld och frihet. Iran 1979 är ett exempel på hur en fredlig revolution också kan leda till fortsatt förtryck men med nya förtecken – och mer våld.
Trettio år efter den islamistiska revolutionen är den utmanad av olika oppositionella strömningar och grupperingar – senast i samband med demonstrationer vid ayatolla Montazaris död. President Ahmadinejad drömmer sig kanske tillbaka, men revolutionsåret kan faktiskt stå fram som en mardröm. De protester som tog fart vid fuskvalet 2009 håller på att utvecklas till vad som kan bli ett nytt 1979.
I antologins avsnitt om Iran visar Ervand Abrahamian att det uppror som slutade med ayatolla Khomeinis återkomst och etableringen av en teokratisk stat, snarare hör hemma i en nationell än en religiös tradition. Abrahamian ger en lång rad exempel på hur iranierna gått ut på gatan för att protestera – och att man har gjort det med framgång.
Analysen av förloppet 1977–1979 gör det möjligt att förstå den nuvarande regimens hårdföra repression mot dem som protesterar. Lärdomen är att inte ge oppositionen så mycket som ett lillfinger. Shahen hade kanske ändå störtats, men det gick så mycket snabbare genom att han lättade på förtrycket och gav protesterna svängrum.
Precis som shahen försöker nu regimen att vända den nationella känslan till egen fördel genom att skylla allt på utländska subversiva krafter. Kort sagt, det ekar som förr. Ropen som skallar är dock annorlunda. Istället för Oberoende, Frihet, Islamisk republik är nu slutklämmen Iransk republik.
ICNC har en tretimmarsfilm med samma titel som dataspelet. Men det ingen spelfilm utan en dokumentär från olika länder med det gemensamma temat – för ett citera ett välkänt ordstäv – Yes, we can! Och annars, ja då väntar sannolikt en naken militär- diktatur.
