I Tintinäventyret Det sönderslagna örat har general Alcazars krigsmakt i republiken San Theodoros, 49 korpraler och 3 487 överstar. Fullt så illa är det inte med det svenska försvaret. Likväl har var tredje svensk officer, i en kår på drygt 9 000 personer, majors grad eller högre. I Finland är det var sjätte.

Men antalet officerare relativt antalet soldater är viktigare. I den svenska insatsorganisationen, på knappt 38 000 personer, är andelen höga officerare drygt åtta procent, alltså en av tolv. I Finland är denna andel, med en insatsorganisation på närmare 270 000 personer, en halv procent, alltså en av 200. Finland har 145 överstar eller generaler. Sverige har 191.

Trots denna befälstäthet har det svenska yrkesförsvaret inte levt upp till sina rekryteringsmål, vilket SvD:s Mikael Holmström rapporterade i måndags. Det saknas 3 000 soldater. Från ansvarigt politikerhåll bemöttes dock denna uppgift med att det handlade om en ”ögonblicksbild”, som man inte bör ta så allvarligt. Men även en ögonblicksbild kan säga mer än tusen ord.

Ögonblicksbilden säger att Sverige avskaffade den allmänna värnplikten utan att säkerställa personalförsörjningen till det yrkesförsvar som infördes. Ett område där ett värnpliktsförsvar är överlägset ett yrkesförsvar är just personalförsörjningen, såväl vad gäller kompetensen hos soldaterna som den breddade rekryteringsbasen för officerare och reservofficerare – där de senare utgör krigsorganisationens ryggrad.

Ett allvarligt och vanligt problem med yrkesförsvar är att alltför många av dem som söker en sådan professionell bana är personer man inte vill se som yrkessoldater. I ett yrkesförsvar måste man dessutom antingen anställda specialister till konkurrenskraftiga löner, vilket blir dyrt, eller själv yrkesutbilda dem och då riskera att förlora dem till den privata sektorn. I ett värnpliktsförsvar rekryterar man civila specialister till de befattningar där de behövs.

Ett moderniserat svenskt värnpliktssystem skulle självklart omfatta alla vapenföra medborgare – även kvinnor. Och om den medborgerliga uppgiften att utbilda sig för att kunna försvara landets territorium, ses som en skatt som statsmakten tar ut, i form av en plikttjänstgöring, går det att koppla systemet till vissa ekonomiska villkor. Som till exempel i Schweiz, där den som befrias från värnplikt på grund av olämplighet, betalar tre procent extra statsskatt till dess att vederbörande fyllt 30 år, såvida man inte är funktionshindrad. Hänsyn tas också till att vissa medborgare av samvetsskäl inte vill lära sig vapnens bruk – dessa ges möjlighet till civiltjänstgöring, men med en tjänstgöringstid som är 50 procent längre.

I öppna och demokratiska samhällen innebär värnpliktsystemet att medborgarna blir delaktiga i landets försvar och därför också mer engagerade i övergripande frågor om säkerhets- och utrikespolitik. Att Sverige i realiteten avskaffat värnplikten kan visa sig vara ett mycket allvarligt misstag, och då inte bara vad gäller försvarsförmågan.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.

thomasgur@hotmail.com