Frasen ”det får aldrig hända igen” är fylld med goda intentioner. Den upprepas ofta i storpolitiska sammanhang och syftar på det internationella samfundets skyldighet att skydda civilbefolkningar från systematiska övergrepp och massmord.

I ljuset av vad som sker i Syrien i detta nu ter sig frasen sorgligt naiv. Rapporterna om regimunderstödda massakrer utan urskiljning har nästan blivit vardag. De fortsatte också under helgen: Enligt källor inifrån Syrien dödade regimvänliga styrkor 83 civila i staden Daara under lördagen.

Under veckan kommer dödsoffren nästan säkert att bli fler. Ty den syriska regimen håller ingenting tillbaka i vad många redan nu kallar ett inbördeskrig. Vad bottnar den urskiljningslösa brutaliteten i?

– Detta är en regim som helt saknar mellanlägen; man har nästan aldrig tidigare haft med demonstrationer att göra, och det styrande partiets inre kärna är livrädd och fullständigt motiverad att slå ned allt motstånd, menar Aron Lund, Syrienexpert och författare till boken Drömmen om Damaskus (SILC förlag 2010). Bakom dödläget bland stormakterna ligger, menar Lund, det faktum att båda sidor på den internationella storpolitiska spelplanen hoppas på att den ”egna” sidan – regimen respektive oppositionen – ska segra inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att något sådant händer är mycket osannolikt, tror Lund och många andra. Sent under lördagen valdes Uppsalabon Abdulbaset Sieda till ledare för en av den syriska oppositionens största paraplygrupper, SNC. I en intervju med SvD under söndagen menade Sieda att regimen är svag. Med tanke på hur situationen ser ut i Syrien är det svårt att tolka den typen av uttalanden som någonting annat än ett försök att inge hopp hos de egna. Visserligen är regimens abnorma brutalitet ett tecken på rädsla, men ännu syns inga större tecken på att man är på väg att tappa kontrollen.

Därför måste omvärlden på allvar börja fundera över vilka alternativ som finns. Fredliga förhandlingslösningar är förstås att föredra, men den vägen har hittills misslyckats och mördandet kan inte tillåtas pågå hur länge som helst. I ett läge där allt hopp om att al-Assads militärapparat ska mildra sin framfart är uttömt måste omvärlden – då inte nödvändigtvis i första hand västmakterna – vara beredd att upprätta säkerhetszoner och humanitära korridorer för att mildra lidandet.

Utländsk inblandning är av historiska skäl mycket känsligt i Syrien, och många menar att detta skulle kunna skänka legitimitet åt regimen. Men den risken måste vägas mot vad som i dag ser ut att vara den mest sannolika framtidsbilden: fler oskyldiga offer än de runt 12 000 som redan fallit offer för al-Assads terror.