Jag läser om en ännu opublicerad rapport av Petra Ulmanen i LO-tidningen (5/2). Kvinnor förlorar på att vårda anhöriga, lyder rubriken. Lite längre ner står det att anhörigvård är en kvinnofälla. Statistiken som Ulmanen har fått fram visar att kvinnor oftare än män går ner i arbetstid eller till och med lämnar arbetsmarknaden för att ägna sig åt anhörigvård.

Flera studier har visat samma sak. Hade du frågat mig hade jag, även utan att ha känt till en enda studie, gissat att kvinnor ägnar mer tid åt dessa uppgifter. Skälen kan man spekulera om. Ekonomi spelar säkert in, ungefär som när det gäller föräldraledigheten.

Dessutom gäller anhörigvården ofta äldre, vilket kan påverka mer än vi tror. Det räcker att jag tänker på min egen landsbygd, där söner regelmässigt avkrävs mindre omvårdande engagemang än döttrar. De senare ska hjälpa till, de förra får beröm när de hälsar på. Irriterande, visst. Men vem vill göra normkritiskt jämställdhetsuppror mot en mor eller far på ålderns skröpliga höst?

Anhörigvård kan vara enormt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Under mandatperioden har regeringen emellertid gjort en del välkomna förbättringar.

Numera är det lagfäst att kommunerna måste hjälpa anhörigvårdare med stöd av skilda och skräddarsydda slag. Tidigare formulerades endast att kommunerna ”bör” erbjuda stöd, vilket förstås innebar milsvida skillnader för den enskilde.

Kvinnor förlorar, skrev LO-tidningen. Jo. Men då har vi inte beaktat vilka vinster deras samveten gör. Det vore olyckligt om vi började behandla anhörigvården enkom som en ”fälla”, när det i själva verket är en helt självklar handling för de allra flesta.

Därmed inte sagt att anhörigvårdens förutsättningar inte ska diskuteras vidare. Den demografiska utvecklingen lär påminna oss. Men det är ett bra första steg att anhörigvårdarnas insatser nu erkänns och ges lagstadgat stöd.