Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett detaljplaneförslag för nya bostäder vid Skagersvägen och på delar av Sommen 9, det så kallade Vättersberget, samt om- och tillbyggnad av bostäder och förskola i befintlig byggnad inom Åsnen 2.
Beslutet från Stockholms stadsbyggnadskontor till Årstaborna meddelades i början av april, liksom informationen om att eventuella synpunkter ska ha inkommit skriftligen senast den 3 maj. Och ja, nog finns det synpunkter. Känslorna svallar.
Området har hägnats in och försetts med motståndsskyltar. Arbetsgruppen rädda Skagersvägen samlar in protester mot det planerade femvåningsbygget som man menar ödelägger närmiljön – en helt annan synpunkt som jag har sett är att det erbjuder möjligheten att bli av med ett ”våldtäktsbuskage”. Konflikten om exploatering av Vättersberget är bara en av många i Stockholm. Ofta gäller det bevarande av en grön fläck, en av de små gröna lungor som bidrar till stadens charm.
Det finns ett enormt tryck på nya bostäder som man från politisk sida försöker svara upp mot. Långsiktigt handlar det om att Stockholms län kommer att växa med uppåt en halv miljon invånare till 2030. Kortsiktigt gäller en politisk tävlan mellan de borgerliga och vänstern att varje mandatperiod leverera flest nya bostäder. Ibland får viljan att vara duktigast negativa konsekvenser.
För att på sikt klara bostadsförsörjningen – och i valtider klara efterfrågan på boende i innerstaden och i närförort – planeras nya stadsdelar som på Årstafältet eller Norra stationsområdet. Men Stadshusalliansen försöker också att skapa nya bostäder på marginalen. Ett exempel är programmet för avkontorisering i city och ett annat att ”dammsuga” staden efter gluggar att täppa till med ett hus eller två.
Att försöka hitta små inflyttningsbara ytor är fullt rimligt, men att man kan bygga betyder inte att man alltid ska. Ibland är det bättre att avstå. Jag har till exempel svårt att se det förnuftiga med den beslutade exploateringen av några av stadens skolgårdar. Det betyder dock inte att politikerna alltid ska vika sig inför opinioner som i princip välkomnar fler bostäder men inte i det egna grannskapet.
Dramat på Vättersberget och på andra håll är en genuin konflikt mellan olika värden och den lär vi få leva med. På ett annat plan återspeglas konflikten i dragkampen om att att göra naturområden till naturreservat. Att man kan betyder inte att man alltid ska för annars är risken att det krävs regeringsbeslut för att flytta ett enda barr.
Ibland kan det kännas tröttsamt att det alltid är någon som larmar och står i (åh nej, inte en ny arkitekttävlan om Slussen), men engagemanget är en del av samtalet om Stockholm och nödvändigt som ”tuggmotstånd” för brådskande politiker och byråkrater (och ja, det behövs ett nytt förslag om nya Slussen).
