Ömhetsbetygelserna döljer inte falsksången

Att de blocköverskridande samtalen om energipolitiken skulle haverera i veckan var ingen överraskning. Ett rödgrönt samarbete har ju inga förutsättningar att ta till sig majoritetens ståndpunkt om att kärnkraft kan vara bra att ha även i nästa mandatperiod. Samtalen var dömda på förhand, och nu när faktum fullbordats återstår för de politiska ledarna att få ut den för det egna alternativet mest gynnsamma beskrivningen av händelseförloppet. ”Det blir alltmer uppenbart att det är en hårt pressad statsminister som har försökt sig på ett politiskt spel, där möjligheten till en blocköverskridande lösning blev offret,” sade Mona Sahlin i går.

Jo, hon borde ju veta vad det innebär att ha ”försökt sig på ett politisk spel” till förfång för ”en blocköverskridande lösning”.

I senaste Fokus (9/2009) skriver den politiska journalisten Anita Kratz (som tidigare författat uppmärksammade biografier över Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt) ”historien om hur socialdemokraterna mobbade sin egen partiledare, räddade Lars Ohly och slarvade bort ett historiskt övertag”.

Kratz beskriver hur Mona Sahlins försök att bilda tvåpartisamarbete med Miljöpartiet, och därmed öppna för politiska lösningar både till höger och vänster, torpederades av den egna rörelsen, och hur hennes makt och popularitet därefter allvarligt skadats. ”S-ledningen kunde konstatera att det fanns falanger i partiet som var beredda att sticka kniven i ryggen vid minsta felsteg”, noterar Kratz.

Här skildras ”den interna oron för att Mona Sahlin har svårt att samla ett starkt lag omkring sig”. Men här visas också hur samarbetspartiernas förtroende för varandra rubbats. ”Förr, med Göran Persson, var ett handslag ett handslag”, citeras det gröna språkröret Peter Eriksson. En S-källa beskriver samarbetet i termer av fronter som ska kontrolleras – som gällde det krig och inte dess motsats.

Vad som skulle kunna ha varit enkla poänger att plocka har omintetgjorts av det rödgröna samarbetet. När SCB i går meddelade att tillväxten det sista kvartalet 2008 föll med enorma 4,9 procent, och att Sverige just nu alltså har haft negativ tillväxt, skulle rimligen kritiken mot den borgerliga regeringen vara hård. Men väljarna ser att vänsteralternativet innehåller ett parti som ju är direkta motståndare mot tillväxt, och ett parti vars politik visade sig vara ekonomiskt katastrofal under hela förra seklet. Partier vars hela affärsidéer är krympande ekonomier.

Kritiken mot Mona Sahlin har också blivit fränare. När hennes val av partisekreterare – Ibrahim Baylan – presenterades så ifrågasattes hans lämplighet offentligt av aktiva socialdemokrater. Och Baylans könstillhörighet ansågs, av exempelvis Aftonbladets Lena Mellin, spegla Sahlins bristande jämställdhetsarbete. Så skulle det nog inte ha låtit för ett år sedan.

Tvärtom tycks mycket just nu gå Alliansens väg. Även de motgångar som kommer av lågkonjunktur och kris har fått förtroendet för regeringen att stiga.

Till detta kommer en rad lyckliga omständigheter som kan komma att spela borgerligheten i händerna. Stjärnglansen i samband med EU-ordförandeskapet och den förmodat prozac-artade effekten av kronprinsessans bröllop är två stora händelser som kan sprida ljus även över regeringen, rätt eller orätt.

Och så tar Kristian Luuk över efter Ingvar Oldsberg i På spåret. Kanske vilar ändå världen i ganska trygga händer, även om den inte organiseras helt blocköverskridande.