Omätbara värden kallar man det visst

Lagom till att kulturutredningen presenterades förra veckan lanserades en skrift kallad Parlören (Vulkan). Där försöker kulturdebattörer från Det osynliga, en så kallad tankesmedja, sätta ord på vad man betraktar som konstens omätbara värden. Här definieras 183 nyord, såsom empativolym, möjlighetshorisont och motsägelsefullhetsstyrka.

Tankesmedjan hade tydligen inte förutsett vad signaturen NUG skulle ställa ut på konstmässan Market i helgen. Ingenstans förekommer ordet territorialinkontinens.

Verket Territorial Pissing diskuteras förvisso inte i termer av omätbara värden. Tvärtom gäller det högst mätbara sådana, varför Trafiklandstingsrådet har stämt Konstfack på 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg ingick som ett led i examensarbetet på skolan. Konstfack borde betala utan knussel, precis som de borde ersätta dem som känner sig drabbade av en annan students konstnärligt motiverade framfart på psykakuten. Det är inte en fråga om konstnärlighet, det gäller hederlighet.

Galleristen Andreas Brändström, som normalt sysslar med betydligt intressantare konst i gallericentret på Hudiksvallsgatan, uppger att tunnelbanebesudlingen finns i en upplaga av fem exemplar på dvd, som vart och ett kostar ”mellan 30000 och 40000 kronor, beroende av vilket ex i upplagan man köper”. Hördes någon nämna omätbara värden?

Provokationsfetisch är ett annat ord som saknas. I Axess (1/2008) berör chefredaktören Johan Lundberg varför konstscenen ser ut som den ser ut. ”Trenden har under det sena 1900-talet varit glasklar: av den populärkulturella expertisen har Rolling Stones alltid ansetts finare än Beatles, men gillar man likafullt Beatles är det naturligtvis så att John Lennon är finare än Paul McCartney. Och förklaringen är enkel: den som tycks ha svårast att anpassa sig till vad som uppfattas som de mest normala borgerliga föreställningarna anses besitta speciella konstnärliga kvaliteter.”

Man behöver nu inte vara kulturkonservativ (aldrig att Macca bräcker Lennon!) för att se det problematiska med en ständigt accelererande provokationsgrad. Man behöver heller inte vara en särskilt van galleribesökare för att kunna skilja vettiga konstverk från rena banaliteter.

NUG:s egna reflektioner är just sådana. ”Graffiti anklagas ofta för att vara revirpinkning, så det är det jag försöker uttrycka”, skriver han, och fortsätter med att ”det ser kanske inte så trevligt ut eller luktar inte så gott, men det är skönt att pinka, och det är nödvändigt för alla, överallt.”

Liknande doftspår som territorialinkontinensen lämnar rescensentflatulensen. I radions Kulturnytt igår kändes således stanken från den fritt svävande tanken. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har gått över gränsen när hon fördömde det hela som vandalism, menade P1-kritikern Mats Arvidsson som alltså instämde i galleristens ståndpunkt, och strax därefter pyste det dessutom ut att ”visst finns det ett tryck i verket”. Den uppblåsta kritikerkåren har märkbart svårt att distansera sig från vad som skett.

Men frågan är enkel. Medborgarna ska inte behöva städa upp för att andra lättar på trycket.