Sanna Rayman
Att läsa om de fysiska och psykiska övergrepp som ägde rum i äldreomsorgen i Sandbyhov i Norrköping är i sanning skakande. Elaka kommentarer. Sadistisk, omild och kränkande behandling.
Det handlar om en vårdskandal som skakade Sandbyhov i våras. Två undersköterskor har slagit och kränkt vårdtagare. Den ena tryckte vid ett tillfälle tillbaka spyor i munnen på en brukare. När hon var hårdhänt och detta ifrågasattes av en annan vårdtagare svarade hon med hånfulla kommentarer som ”du ligger där du ligger och jag skulle vilja se dig springa ifatt mig” samt ”rör mig inte med dina äckliga fingrar”. Den andra nöp och slog boende. När en av dem protesterade ledde det till ytterligare fysisk reprimand från sköterskan.
I Folkbladet (6/7) intervjuas områdeschefen Eva Abrahamsson, som givetvis anser att det som hänt är både oacceptabelt och allvarligt. Det har varit ett trauma för all personal, förklarar hon, och påtalar att det handlar om försvarslösa människor ”som måste ha tillit till oss”.
Tillit är onekligen ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Den är nog redan krossad. Naturligtvis hos vårdtagarna, men sannolikt även bland deras anhöriga. Ändå är undersköterskorna i dag tillbaka på sina jobb, efter skriftliga varningar samt avstängning i två månader respektive tre veckor. Om det förut bara var tilliten till sköterskorna som förstördes lär nu tilliten till kommunens hantering köras i botten också.
En annan områdeschef sade i går till SvD att sköterskorna fått återgå då det inte ”fanns tillräcklig grund för avsked”.
Om det stämmer vill jag inte ens veta vad man ska behöva göra för att mista jobbet...
Det får jag dock veta ändå. I gårdagens Folkbladet intervjuas personalutskottets ordförande Lars Karlsson (S), som berättar att utifrån befintlig praxis från Arbetsdomstolen (AD) var övergreppen inte ”tillräckligt grova ur arbetsrättslig synvinkel för att räcka till avsked”. Stöld är däremot grovt nog...
Inte heller har kommunen velat markera allvaret genom att avskeda ändå – trots risken att senare förlora i AD. Avgöranden i AD kan ju ta lång tid och ”under tiden ska de gå hemma med lön”, förklarar Karlsson.
Mänsklighet blir för dyrt, alltså. Det förklarar dock inte vad som hindrar omplacering? När det gäller mobbning diskuterar vi det orättmätiga i att mobboffret ofta blir den som byter skola. Här förväntas offret alltså finna sig i att möta sin plågoande i sitt hem varje dag. Det är orimligt och omänskligt.
