Upp till kamp… spelade symfoniorkestern. Sedan höll partiledaren tal när Vänsterpartiets 38:e kongress inleddes igår. ”Här i Gävle fattas besluten som kommer att förändra verkligheten i Sverige efter nästa val”, avslutade Lars Ohly sitt inledningstal. Applåder.
Det är inget fel på självförtroendet hos Vänsterpartiet. Det rödgröna samarbetet har gjort susen.
När Ohly i Dagens Industri (4/5) får frågan i vilken utsträckning Vänsterpartiet påverkat den rödgröna skuggbudgeten, blir svaret: ”Mer och i större utsträckning än jag hade vågat hoppas.”
I själva verket har Ohly ”svårt att se något område i budgeten som inte går i rätt riktning”.
Alla partier har fått kompromissa, var den allmänna bedömningen av de rödgrönas ekonomiska alternativ. Ja, märkligt vore väl annars. Ett politiskt samarbete innebär kompromisser. I Vänsterpartiets fall innebär det att partiet rör sig mot mitten.
Men inget tyder på att detta är resultatet av någon mer djupgående åsiktsförändring. När Ohly förklarar varför partiet i valrörelsen inte kommer att driva utträde ur EU, sex timmars arbetsdag eller andra hjärtefrågor är svaren av typen ”hade vi själva fått bestämma...”, ”det finns ingen jordmån för att...”, ”våra förutsättningar att nå fram...”. Inget om att ”vi har insett det orimliga i...” eller ens ”vi har omprövat vår politik...”.
Vänsterpartiets nya linje är ingen ny linje. De har bara insett att ministerposterna kräver sina eftergifter.
Ett konkret exempel är pensionsuppgörelsen mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna som Vänsterpartiet länge velat riva upp. Så sent som för en månad sedan gick riksdagsmannen Kalle Larsson (V) till hårt angrepp mot uppgörelsen. Men nu har partiet fått vika för Socialdemokraternas krav att behålla den, skrev Svenska Dagbladet på nyhetsplats igår.
Något som Ohly skyndade sig att dementera. ”Vänsterpartiet kommer inte, oavsett vad Svenska Dagbladet skriver, att lägga sig i pensionsfrågan”, var hans besked till kongressledamöterna. Med betoning på ”lägga sig”.
Och om utrikespolitiken, ett annat område där Vänsterpartiet ligger långt ifrån de andra riksdagspartierna, säger Ohly: ”Vi har nått längre i en radikalisering av utrikespolitiken än vad de flesta trodde var möjligt.”
Redan i utgångsläget innebär det rödgröna samarbetet att Vänsterpartiet, om oppositionen vinner valet, skulle få ett större politiskt inflytande än de någonsin har haft i svensk historia.
Frågan är bara hur många av de bifall som klubbas under den vänsterpartistiska kongressen som kommer att bli gemensam rödgrön politik?
Lars Ohly tycks i alla fall vara full av tillförsikt.
