Om några veckor väljs Annie Lööf till ny ordförande i Centerpartiet. På tisdagen blev det klart att hon föreslås av en enig valberedning, och inte undra på det. Hon har fått stöd från 169 av partiets 200 lokalorganisationer och från 23 av de 24 distrikt som uttalat sig för en kandidat. Enligt Ekots rundringning är hon riksdagsgruppens favorit med god marginal.
En näst intill enig centerrörelse har ropat: ”Henne ska vi ha!” Så när en förbittrad vänsterprofessor anklagar Lööf för att inte vara en ”riktig” centerpartist (SVT Debatt 31/8) utmanar han inget annat än löjet.
Fast förvånas inte om fler beklagar sig. Många är nostalgiska å Centerns vägnar, och Annie Lööf motsvarar inte idealbilden av en centerledare vare sig hos socialdemokrater i jakt på stödpartier eller hos aktivister som drömmer om nolltillväxt. Hon är ingen Gunnar Hedlund och ingen Olof Johansson. Hon är en övertygelsepolitiker med tydligt borgerlig liberal profil och till råga på allt är hon ung: ett par månader yngre än MP:s nya språkrör Gustav Fridolin.
En smula lokalpatriotiskt kan jag konstatera att Annie Lööf och jag kommer från samma småländska Värnamo och har gått i samma gymnasium, men jag får också tugga i mig att hon är född efter att jag gått ut sista ring och flyttat från stan.
Så, jo, visst kan jag förstå att frågan om ålder kommer upp, men jag tror inte att den kommer att hänga kvar. Dels är ungdom ett problem av övergående karaktär, som Carl Bildt uttryckte det. Dels har Lööf givit ett klokt och balanserat intryck ända sedan hon dök upp i riksdagen efter att ha blivit personvald 2006. Hon fick sitt elddop i debatten om FRA och bestod den svåra prövningen med den äran.
Att Lööf får så brett stöd i partiet beror till dels på personliga egenskaper som energi och kommunikativ förmåga. Som alltid när en prövad rörelse ska utse ny ledare vill man ha en färgstark frälsargestalt som ska gå genom rutan. Men det handlar minst lika mycket om värderingar.
Många kommentatorer i medierna uppehåller sig vid hennes storstadsliberala drag, men hon har också en mer jordnära sida som formats av erfarenheterna hemifrån av ett starkt civilsamhälle och en levande företagarkultur. Hon vet vad större frihet och enskilt ansvar kan betyda, för hon har sett det i verklighet och vardag. Just denna legering av modernt och traditionellt, stad och land, principiellt och praktiskt, har fått partimedlemmar av många olika gröna schatteringar att lita på henne.
Nu står hon inför den väldiga utmaningen att översätta sin personliga hållning i praktisk, slagkraftig politik. C har ökat i Stockholm i riksdagsvalen 2006 och 2010, och man måste vårda den framgången samtidigt som kräftgången i andra delar av landet måste brytas. Det handlar inte i första hand om att hitta på enskilda förslag utan om att förklara vad C vill och går ut på. En trovärdig helhet trumfar aldrig så vassa delar. Om inte Annie Lööf kan klara denna uppgift undrar jag vem som förmår göra det.
Lördagen den 24 september får vi en första fingervisning, när hon talar som nyvald ordförande vid partistämman i Åre. Jag önskar henne all välgång. Jag avundas henne inte.
