När jag arbetade på Sveriges Television hamnade jag en gång i samspråk med en av de tyngsta nyhetscheferna. Vi pratade om den kritik som regelbundet inflöt om att vi i företaget inte bevakade omvärlden opartiskt. Jag nämnde det då nyss avslutade italienska valet, och fick svaret att det var en jävla tur att ingen hade granskat rapporteringen om det. Både jag och nyhetschefen hade intrycket av att vi ensidigt utmålat Silvio Berlusconi som en skurk och Romano Prodi som Italiens räddning.

Det är ingen orimlig gissning att ungefär samma dialog har utspelat sig den senaste månaden, fast då om den förespeglat råe fransosen Nicolas Sarkozy och den sköna Ségolène Royal. Och strax kan man nog räkna med att det är dags igen, men med den förmodat reaktionäre Rudy Giuliani i gangsterrollen och den progressiva Hillary Clinton (eller ännu hellre mediegunstlingen Barack Obama) som den amerikanska nationens hopp.

Tyvärr är den granskning av public service som görs oftast anekdotisk, med enstaka undantag som Karl Johan Karlssons rapport När SVT valde John Kerry till president i USA (Timbro, 2005), och den kritik som riktas mot företagen oftast rent imbecill, som det uttjatade påståendet att alla journalister i huset är kommunister. Sådant snarast hindrar den konstruktiva diskussion om partiskhet som i liten skala faktiskt förs i det dagliga journalistiska arbetet. Men med internet har en ny mediegranskning växt fram, och det är snarast en tidsfråga innan mer substantiell kritik tvingar företagen att ändra sig.

BBC, som är världens högst ansedda public service-institution och förebilden för all public service i Sverige, har tagit grepp om problemet med föredömlig kraft.

I måndags presenterade BBC en grundlig rapport där man fastslår att företaget haft stora problem med partisk rapportering, precis som kritikerna hävdat. Bland annat konstaterar man att debattprogram och dokumentärer haft en lutning åt vänster, att nyhetsbevakningen undlåtit att representera uppfattningar såsom EU-skepsis eller invandringskritik, att journalisterna åsiktsmässigt står varandra nära och till vänster om mitten, och att också minoriteter klagar över den feghet som fått även satirprogrammen att vara som fixerade vid vita medelklassmän när det rimligen borde finnas andra att driva med ibland.

Rapportens stora förtjänst är dock att den komplicerar begreppet opartiskhet, vilket BBC poängterar inte handlar om att ge två kontrahenter exakt lika många sekunder, eller om att alltid befinna sig i mittfåran. Det är svårare än så.

Tolv principer ska i fortsättningen styra hur BBC ser på opartiskhet. Den sjunde är extra tänkvärd.

”Opartiskheten är mest utsatt i kontroversiella frågor. Men en mindre synlig risk som kräver särskild uppmärksamhet är när program påstås skildra en konsensus om ‘det allmänna bästa‘ eller dras in i kampanjande.”

Det är inte utan att man kommer att tänka på klimatkampanjerna här hemma.

Att förebilden BBC anser sig ha problem borde stämma till eftertanke även här.