Vanligtvis brukar jag inte sitta i samma tankar som DN-kritikern Leif Zern. Men när jag var på Stockholms stadsteater och såg Olof Palme – En pjäs från Sverige av Lucas Svensson och i regi av Tobias Theorell, slogs jag av samma tanke som Zern (31/1): ”När börjar pjäsen?”

Det här ska vara politisk teater som ska ställa skarpa frågor om Sverige och socialdemokratins kris. Philip Zandén gör en porträttlik Palme. Erlander, Bohman och Fälldin imiteras. Citaten haglar. Det görs outtalade referenser till ditten och datten som rör Palme, men som man nog måste känna till för att förstå (och gör man det blir det mesta överflödigt).

Jimmie Åkesson läser Freud. Bara det...

Kort sagt, det bjuds mest på ett slags buskis. I den meningen – och som metameta-teater – åskådliggör den förstås Socialdemokraternas kris under Sahlin och Juholt. Men det var nog inte tanken.

På ett annat plan är det intressant att politiken ändå är så frånvarande i en pjäs om en ikon för drömmen om den revolutionära reformismen och socialdemokratisk hegemoni. För Olof Palme var politik att vilja, men för Lucas Svensson är politik mest att famla.