Häromåret satt jag en natt på Jungfruöarna och spelade blackjack med en oljemiljardär från Texas. Han hade druckit en del bourbon, kanske hade också jag smuttat lite. Då började han sjunga en amerikansk folksång. Det är Bob Dylan, sade Texas-Jim. Det är det inte alls, sade jag. Det finns inga Dylan-låtar jag inte känner igen.

Jim blev imponerad och började med inlevelse skråla Mr Tambourine Man. I andra versen tappade han tråden och jag föll in som stöd. Vi fortsatte att spela blackjack i timmar, avbröt spelet ibland för att sjunga ytterligare Dylan eller Hank Williams eller Merle Haggard.

Nästa dag träffade jag honom vid frukosten: biff med tabasco. You’re alright, sade han. Det visste jag när du kunde Mr Tambourine Man. Han bad mig skicka honom mitt CV, men jag ser mig mer som poet än oljeprospektör. Vi hörde aldrig av varandra igen. Jag tyckte om honom.

I dagarna följer jag angreppen på Carl Bildt, för dennes arbete i Lundin Oil. Det slår mig att vreden blir begriplig mot bakgrund av samma inre konflikt: vänsterns opinionsbildare ser sig som poeter och hatar oljebranschens verklighet.

Själv är jag höger och förknippar inte lyriken med politiken, men för dem som alltid landar där (Åsa Linderborg försökte göra Tranströmer till vänsteragitator) blir den extremt opoetiske Carl Bildts engagemang i oljebranschen apriori moraliskt förkastligt. Kvar återstår uppgiften att gräva fram de omständigheter som kan bekräfta det som var uppenbart på förhand.

Men efter tusentals timmars slit av yrkesskickliga journalister har Lundin Oil inte befunnits skyldigt till något brott i sammanhanget. En förundersökning pågår, vars förarbete är vagt och inte nämner Bildt, men det finns skäl att tro att den inte leder till åtal.

Det går absolut att agera omoraliskt utan att vara brottslig, men Bildt har haft ett trovärdigt svar på den anklagelsen: att demokratiers närvaro i omänskliga diktaturer kan bända villkoren något i rätt riktning. Och allvarligt talat, den som känner Bildts politiska engagemang från 1960-talet och framåt har inte rätt att avfärda det försvaret utan oberoende bevis för motsatsen.

Därför har jakten gått vidare. Förra veckan avslöjades att Lundin under Bildts tid beslutat undersöka villkoren i Etiopien, vilket presenterades som att man bedrivit verksamhet där. Det är som att hävda att man varit på semester när man ringt till resebyrån och bett om broschyrer.

Märkligast är insinuationerna att Bildt inte gör sitt bästa för att få loss Johan Persson och Martin Schibbye. Förmodas han vara rädd för deras avslöjanden? Förmodas han vara rädd för den etiopiska regimen? Mot bakgrund av den kunskap vi besitter faller sådana antaganden på sin egen orimlighet.

Ingen kan veta vad framtiden bär med sig, men det är närmast ett kunskapsteoretiskt problem. (Kanske var Håkan Juholt insyltad? Bevisa motsatsen!) För närvarande framstår dock kraven på Bildts avgång som fullständigt gripna ur luften, möjliga att förklara bara med hänvisning till en allmän motvilja mot olja och pengar.