Det fanns en tid då man visste vad moderater och socialdemokrater var och tyckte. Moderaterna ogillade facket, kollektivavtal och ville avskaffa Las. Socialdemokraterna å sin sida avskydde allt som hette privat inom vård, skola och omsorg. Socialdemokraterna var bra på att regera medan Moderaterna bara dög till att opponera. S ville bevara det mesta och M ville förändra det mesta. Det var vänster och det var höger, och mellan dem stod mittenpartierna.

Det var ordning och reda, men det var då. Innan Reinfeldt omvandlade Moderaterna till socialmoderater och började förkunna den svenska arbetsmarknadsmodellens överlägsenhet. Och innan S begravde Palmeepokens konfrontationspolitik, fondsocialism och radikala motstånd mot privata aktörer inom den skattefinansierade välfärdssektorn.

Förskjutningen inom S blev uppenbar redan 1994, då partiet åter fick makten efter tre år med Carl Bildt som statsminister. Inget försök gjordes att väcka till liv de avvecklade löntagarfonderna och praktiskt taget ingen av liberaliseringsreformerna från Bildts regeringsår upphävdes. Istället för Palmes korståg mot vinstdrivande välfärdsföretag förbättrades villkoren för friskolorna, oavsett huvudman, och företag som Capio fick växa ohindrade.

Det var en annan socialdemokrati som nu satt på maktens taburetter: mer flexibel, konsensussökande, näringslivsvänlig och beredd att modernisera folkhemmet genom mer valfrihet och mångfald. Därmed hade S fått ett gyllene tillfälle att desarmera borgerligheten och säkra en ny lång period av hegemoni i svensk politik. Men det blev inte så.

Istället för att klart och tydligt axla förnyarrollen försökte S tona ner förändringarnas betydelse och framstå som om man var illa tvungen att acceptera sådant som man egentligen ogillade. Istället för att göra en Tony Blair och bli en betydande europeisk politiker valde Göran Persson den tafatta rollen som pragmatisk och sträng patriark som räddade statsfinanserna.

Därmed satte han också en deadline för socialdemokratins maktinnehav: När statsfinanserna åter var i ordning klämtade klockorna för en ledare som mentalt aldrig lämnade Katrineholm (och det gjorde inte heller partiet).

I det sammanhanget kom det oväntade moderata angreppet på vänsterflanken.

Folkhemmet skulle inte rivas utan renoveras och få lite charmigare nyanser. Med det förlorade S sitt mest verkningsfulla vapen för att behålla makten: hotet om högerns systemskifte, där allt som hette solidaritet och gemenskap skulle raseras.

Det gav Moderaterna en möjlighet att ta sista fjädern från S-hatten: att vara det enda parti som kunde styra landet på ett ansvarsfullt sätt. Att en ung kille med hästsvans skulle bli Sveriges nya Gunnar Sträng var rätt så oväntat. Allt hade förändrats – men allt var sig likt.

För S återstod bara ökenvandringen. För Sverige ett val mellan olika nyanser av samma färg.

Fotnot: Detta är den andra artikeln i en serie av tre. Läs första delen.