Den längsta vintern. Det kan bli historikernas namn på tiden fram till Socialdemokraternas extrakongress – i stort sett oavsett hur länge den varar. På några få dagar har ljudnivån i eftervalsdebatten skruvats upp från bekymrat mummel till agiterade anklagelser, och hur det låter om några veckor törs man knappast ens gissa. Det var säkert nödvändigt för Mona Sahlin att söka safety in numbers genom att uppmana alla ledande kamrater att ställa sina platser till förfogande, men därigenom sköt hon startskottet till ett makt- och intrigspel av högsta dignitet. Snart kommer Rörelsens boningar runt om i landet att få hovet i Versailles att framstå som rena scoutlägret.
Sitter Mona Sahlin kvar efter extrakongressen? Leder hon S i nästa valrörelse? Nog för att hon är en stryktålig kämpe, men det är ändå svårt att tro. Hon har just misslyckats med att ta tillbaka regeringsmakten och lett sitt parti till det sämsta valresultatet på nästan 100 år, och det blir inte lätt att göra troligt att hon kan stå för förändring och förnyelse 2014 när hon i så fall varit partiledare i sju år. Tillbakagången till 28,5 procent i dagens Sifomätning är en västanfläkt i jämförelse, men den strör ytterligare salt i såren på redan irriterade kamrater.
Få om ens någon tycks ha ork att ta ett kliv tillbaka och sätta in valresultatet i ett större sammanhang. Som framgår av diagrammet här bredvid har Socialdemokraterna haft en fallande trend sedan länge, och hur konstigt är det egentligen att ett parti som är intimt sammantvinnat med det snabbt krympande LO går tillbaka i ett samhälle som utvecklas bort från stordrift och kollektivism? Det var inget genidrag att gå till val på höjd fastighetsskatt i koalition med Lars Ohly, men om man i framtidsanalysen inte ser större problem än den sortens fadäser kommer utförsåkningen att fortsätta.
Jag vet inte om Socialdemokraterna måste gå åt ”höger” för att nå framgång, men jag är övertygad om att de måste uppdatera sin verklighetsbild. Årtionden av ökat välstånd har faktiskt gjort skillnad. De flesta människor har större resurser än förut och är vana vid livet som aktiva konsumenter. De vill fortfarande ha en välfärdspolitik men de litar mer till sig själva och mindre till staten; de räds inte företag och egna val. Då håller det inte att tala om dem som stackare i ständigt behov av politikernas hjälp. Då fungerar det inte att konsekvent beskriva höjda socialersättningar som välfärd och sänkt inkomstskatt som slöseri med allmänna medel. Då skapar det inte trovärdighet att sitta i knäet på LO samtidigt som allt fler på arbetsmarknaden blir tjänstemän eller företagare eller helt enkelt avstår från fackligt medlemskap.
Hade ombudsmännen fått bestämma hade Labour aldrig lämnat oppositionsbänkarna. Det är Tony Blairs budskap i memoarerna. En verklig ledare kan inte spela med i pjäsen ”folkrörelsen funderar” utan måste ta täten.
Så som i England så ock i Sverige: Att hänvisa till valberedningen och att den ”prövar förtroendet för oss alla” är säkert vad som står i Rörelsens etiketthandböcker. Men om Mona Sahlin har ambitionen att leda en modern och liberaliserad socialdemokrati, som kan utmana den nya borgerligheten, måste hon snabbt ge glasklart besked om att det är just vad hon vill göra. Ifall partiet skakar på huvudet har hon inte så mycket att gräma sig över, för då hade det varit kört i alla fall.
Hon behöver inte bli ensam. Visst har VU- och riksdagsledamoten Ylva Johansson klättrat upp på fel barrikad genom att kräva hårda tag mot välfärdsföretag (DN 7/11), och visst finns många som anser att problemet är att man svikit den rätta läran.
Men det hörs också ljusare toner. Landstingspolitikern Ilija Batljan har blivit lite av banérförare med sitt budskap om ”att kombinera tillväxt och fungerande välfärdssystem” och sin coola inställning till kapitalismen.
Ännu modigare är Robert Noord, oppositionsråd i Haninge, som vill slå till där man minst anar det: ”Medan De nya moderaterna är fokuserade på välfärdens kärna så har de tappat fokus kring hur tillväxt skapas. Industrins förutsättningar och de många små företagens möjligheter att växa har satts på undantag.” Välfärdsuppgiften ser han som att både vanligt folk och utsatta ska kunna vara med och påverka innehåll och kvalitet.
Mycket blir annorlunda beroende på om Johansson- eller Noordidéerna vinner – och det inte bara för S. I förra fallet får de borgerliga en lättare resa, men debattens mittpunkt hamnar fel och politiken fastnar i ställningskrig. I senare fallet blir det tuffare för regeringen, som tvingas värja sig mot meningsfull kritik, men i gengäld blir det bättre för medborgarna. Socialistisk ökenvandring (S) må vara en önskedröm för borgerliga partistrateger, men inte för Sverige.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
söndagsKrönika
