Efter en lång tids semester gjorde solbränd Håkan Juholt politisk comeback vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Vid presskonferensen efter sitt framträdande sade han att ingen annan svensk politiker skulle ha kunnat hålla talet om en ny inriktning för säkerhetspolitiken. Jag instämmer.

Håkan Juholt berömde sig om att tidigare som Försvarsberednings ordförande ha vågat se runt hörnet. Då blev resultatet en ohämmad slakt av försvaret. Krigsplaneringen lades dessutom ned, de regionala staberna togs bort och så vidare (förmågor som man nu försöker återinföra). Elände i närområdet sorterades helt enkelt ut ur hjärnkontoret och ersattes av den eviga freden i Europa.

Nu har Juholt sett bakom hörnet och lanserar tanken på att välfärdsstaten i socialdemokratisk tappning är säkerhetspolitikens hårda kärna. Relationer mellan människor, det är viktigt det. Och kulturen.

Det är möjligt att Juholt har rätt – även om opinionssiffrorna pekar i motsatt riktning – att det finns ett sug efter socialdemokratisk politik. Men detta...

I sitt tal berörde den aspirerande statsministern över huvud taget inte Försvarsmakten. På frågan om han var beredd att öka försvarsanslaget blev svaret att Sten Tolgfors får ta ansvaret för att ha sjösatt en underfinansierad försvarsreform. Problemet är att försvarsministern – senast i Sälen – inte ens erkänner att det finns en ekonomisk problematik utan skjuter frågan framför sig inför försvarsbeslutet 2014.

Betydligt mer oroad är ÖB Sverker Göranson som liksom i Sälen förra året flaggade för behov av ökade anslag efter 2014 för att kunna leverera det försvar som politikerna har beställt. Räknesnurrorna går på högvarv.

Officersförbundet har också varnat för ett växande gap mellan utställda växlar och betalningsförmåga som både påverkar övningsverksamheten och materielförsörjningen. I rapporten Försvarets budget – Tid för långsiktighet uppskattar man att anslaget – med optimistiska antaganden – måste öka successivt med 12 miljarder kronor till år 2022 för att Försvarsmakten ska behålla köpkraften per 2011. Alternativet är drastiska nedskärningar i försvarsförmågan.

Är det så vi vill ha det?

Försvaret är redan underfinansierat och ska Sverige dessutom bli bättre på eget försvar är måste ”försäkringspremien” höjas. Men det behöver också tänkas om. Svensk militär är välkänd för att gilla nya prylar, men i ekonomiska knapertider borde lagret av kvalificerad material finnas med som ingångsvärde i planeringsprocessen. Tänka nytt kan vara att tänka gammalt.