Denna helg samlas Vänsterpartiets styrelse. Det är ingen vild gissning att en diskussion om partiets valresultat kommer att finnas på dagordningen.
I valet backade Vänsterpartiet från 5,85 procent till 5, 6 procent. Och med nöd och näppe, med blott 357 fler röster i hela landet än Kristdemokraterna, undgick man att bli riksdagens minsta parti.
En så pass liten nedgång kan tyckas inte vara så mycket att orda om. Då bör man ha i minne att Vänsterpartiet gick till val i opposition mot en borgerlig regering, under en period av ekonomisk kris, med en ungdomsarbetslöshet på mer än 25 procent och fler arbetslösa i slutet av mandatperioden än i dess början. Dessutom ingick partiet i en oppositionsallians i vilken det fick ett oproportionerligt stort inflytande. Samtidigt kunde vänsterpartiet för sina väljare ställa i utsikt att det, för första gången i sin historia, skulle besätta ett antal ministerposter.
Partiets kronprins i snart 20 år, den nyvalde riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt, har sålunda påpekat att man snarare borde ha fått minst 10 procent av rösterna. Tvärtom har Vänsterpartiet sedan valet 1998, då det fick sitt historiskt bästa resultat på 13 procent, successivt halverat sitt stöd i väljarkåren.
Delar av vänsterfalangen i partiet menar att man har gått för långt mot mitten och förordar en tydlig vänsterprofil i politiken. Men det är just vad partiet har haft under Ohlys ledning. Går man än längre till vänster kan man, i beaktande av de valresultat som avgrundsvänsterns partier brukar prestera, undra om dessa förslagsställare sov under de matematiklektioner då man fick lära sig att promille inte var tio gånger mer än procent, utan tio gånger mindre.
Men alternativet att partiet verkligen går åt höger och blir mer likt socialdemokratin, innebär att V förlorar sitt existensberättigande som det radikala alternativet. Det är förmodligen därför som Ohly pratar om att ”bygga utomparlamentariska rörelser”, också mot den borgerliga regeringen och inte bara därför att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. V tycks ha gett upp hoppet om att kunna åstadkomma något via demokratiska val till riksdagen.
Men Vänsterpartiets problem är inte bara av politiskt slag. På partiets hemsida, som knappt uppdaterats i veckan efter valet, återfinns Lars Ohlys tal till aktivisterna på valvakan. Ohly säger där alla de rätta fraserna i enlighet med partivokabulären: ”kampen hårdnar”, nu ska ”fajten mot rasismen tas”, det ska kämpas mot ”underordningen i samhället” på grund av kön, sexualitet, etnicitet och klass, och man ska inte ge upp kampen för ”socialism och rättvisa”.
Men det låter dävet, ihåligt och deklamerande. Ungefär som Göran Persson när han var som tröttast på politik.
I samband med Vänsterpartiets förra misslyckande i EU-valet 2009, då det fick 5,7 procent av rösterna, att jämföra med 12,8 procent 2004, ville Ohly sitta kvar som ordförande: ”Jag har en hel del kvar att ge”, sade han.
Frågan är om Vänsterpartiet fortfarande vill ha more of the same.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
